Rigmor Gustafsson pratar på nyhetsmorgon och mitt lilla jazzhjärta gråter. Igår började festivalen på Skeppsholmen och mitt lilla jazzhjärta gråter.

För det var Där det regnade regnade regnade och vi var så äckligt blöta, men det var så äckligt bra så vi bara stod kvar. Jag tror jag bara hade en jeansjacka på mig. Vi tog en taxi hem efteråt och Stockholm var sådär fredagskväll och gulskimrande som hon bara är när man drömmer om det.

Och det var Där som han med håret stod och höll om mig hela kvällen och det var förmodligen lika jävla bra igen och när vi gick hem hade jag skoskav så han bar mina skor. Det var sommarkväll på riktigt, djurgårdsfärjorna hade gått och lagt sig i hamnen och vi gick hela vägen hem till Vasastan.

Rigmor säger att hon precis haft en större spelning i Tyskland, men att det ändå är en helt annan grej på jazzfestivalen.

Och han säger att han inte tror att han gillar jazz och undrar om han får byta kanal.

Och mitt lilla hjärta gråter.

Ser till att täcket ligger på så fint som möjligt. Trapphuset är svalt som alltid och fult som alltid och jag går ner de fyra våningarna. Lägger nyckeln i brevlådan. Ute är det varmare än jag trodde att det skulle vara och det kommer som en sån där obehaglig överraskning. Går snabbt förbi barnfamiljen som bor på vägen och undrar igen varför det bor en barnfamilj här. I detta syndens näste.

Hittar solglasögon i min väska och känner mig som en slampa. I kläderna alltså. Äh, kanske in being också. Jag hittade min favoritbok i röran där i lägenheten så jag sitter och läser på busshållplatsen. Det känns skönt. Inbillar mig att folk inte tror att man är så blåst som man ser ut. Damn vad jag ser blåst ut när jag sitter där. I den stört tajta kjolen. Tur att jag har boken.

Bussen är om möjligt ännu mer äckligt varm. Mina lår blir helt blöta, men jag sitter med dem i kors ändå för jag har verkligen hakat upp mig på det där med billigheten. Får ett sms som undrar om jag är kvar och värmer upp sängen tills efter jobbet och jag tänker att jag har slutat att tycka sånt är gulligt. Fan, varför kan det inte bara vara gulligt igen.

I delen avsedd för barnvagnar sitter det ett sepebarn med en assistent. Det är en sportig rätt söt kille och jag tittar på honom en stund. Assistenten alltså, inte sepebarnet. Förundras över assistentens engegamang som faktiskt verkar genuint. Han lyssnar på sepebarnet och hans ögon, för att vara lite klyschig, glittrar till sådär som när man bryr sig om någon. Märkligt.

Läser men tänker på när man tänker på vintern att man vill ha sommar. Hur man längtar och säger till sig själv ååååh varför tog jag inte vara på det. Försöker få tillbaka den känslan av tacksamhet, men tänker bara på hur dum den är. Jag svettas som fan och trots allt så är ju väder bara väder och korta kjolar är korta kjolar.

När jag går hem från bussen ligger våra grannungar med alldeles för mycket pengar vid sin pool. De tittar på mig och Magnus Ugglas Vittring spelar ur någon radio.

Vaknar en halvtimme innan jag måste åka till jobbet.
Ser gårdagens tallrik bredvid sängen.
Tänker att jag måste verkligen städa.
Ser mig i spegeln och konstaterar hur äckligt mitt hår är.
Geggar på mascara.
Tar på jobbkläder och konstaterar hur äckliga de är.

Jobbar.

Kommer hem.
Kollar mobilen. Ingen har ringt, ingen har skickat sms.
Duschar.
Är för trött för att orka göra mig i ordning.
Gör mat.
Äter maten i sängen framför bajsserier.
Tänker att jag verkligen måste städa.
Somnar.

Och så runt igen.


Jag älskar lov.

Midsommarafton och jag sitter och äter marrängsviss och lyssnar på en väldigt utförlig beskrivning hur man lägger tak, följt av en femton minuters lång diskussion om kopparna vi dricker det perfekta kaffet i. Får fyllesms från ungdomsvärlden och vill gå hem och lägga mig.

Perfekt inredda hus med perfekt lagom mycket luft mellan tavlorna gör mig alltid så sjukt deprimerad. Jag vill bara kasta alla dyra vaser, riva sönder alla designmattorna och skrika HUR MÅR NI EGENTLIGEN. Jag ska ha ett jättefult hus med bara massa skit. Bara av princip. Trångt också. Och fula ungar.

Men jag sa tack så mycket det var jättetrevligt och tack så mycket det var jättegott. Sen gick jag hem och la mig.

Så najs att kommentarerna har börjat komma igång på smp.se. (Jag håller ju smp.se lite sådär till hjärtat ändå). Folks irritation över sjukt banala grejer, gärna felstavat, har ju högre läsvärde än artiklarna.
Underbar konversation om Procivitas pubrunda:

Ojdå!!!

Rätt märkligt att bara friskolorna får ha pubrunda. Vad beror det på....???? Mycket nyfiken på svar.!!!!!

Postad av Växjöbo 2008-06-04 14:08


Till Växjöbo

Eftersom vi inte är så extremt många så ville krögarna ha med oss att göra (enda förklaringen jag har fått).

Postad av Max 2008-06-05 16:05


Växjöbo

Inga idioter på våran skola. Sen vet dom att vi alltid köper den finaste champagnen.

Postad av David 2008-06-12 08:20


Procivitaseleverna har den skönaste självdistansen, I told you so. Som "här åker din blivande chef" på studentsläpet. Så sjukt roligt ju.

Min mamma är, som de flesta mammor, tämligen intresserad av fotboll. För några år sedan var de på Ullevi och tittade på EM-kvalet. Det stora intresset visade sig återigen, hon kom faktiskt ihåg att det var Turkiet de mötte;
"men vilka var de andra?"

Och nyligen levererade hon det här guldkornet:
"Det är så många som har gulblåtröjor på kontoret mittemot vårat. Är det någon sån där fotbollstävling på gång?"

Aah, gotta love ya mama.

Jag ägnar som sagt en hel del tid på att ha dåligt samvete. För att jag äter, för att mina föräldrar inte super och slår, för att jag har betydligt mer pengar än vad jag behöver. Särskilt det där med pengarna.

Och inga argument fungerar, "men du jobbar ju så mycket", "du kan ju unna dig". BLA BLA BLA BLA.

Så jag försöker liksom kompensera det. Bjuda bort lönen. För att må lite bättre med mig själv. Som att idag bjuda min dyslexiväninna på lunch med argumentet "Det är sjukt orättvist att hon har dyslexi och inte jag. Jag lever ju på att jag inte har det. Hon hade aldrig kunnat få mitt jobb. Så hon får mina pengar."

Jag får så ofta impulsen att betala för folk att jag inte vet om det är medmänskligt eller bara dumt. Jag vet inte riktigt vad det är jag försöker hela. Men hon blev glad i alla fall. Och mätt.

Det är ganska vedertaget att man får dåligt samvete för att shoppa kläder. Aldrig för mat, krogrundor, restauranger eller resor. Bara för kläder, även om det är det enda som består på något verkligt sätt.

Men idag kändes det verkligen extra idiotjävladumt inne på Indiska.

Ebba: Mia ska åka till Sudan och Darfur.
Jag: Va? Shit!
Ebba: Ja. I flera månader. Jag sa till henne: Fan, du måste komma hem i ett stycke alltså.
Jag: Vad ska hon göra?
Ebba: Hon ska jobba som sjuksköterska.
Jag: Fy fan alltså.

Allt detta samtidigt som jag gick igenom reaställningarna och kände mig mer äckligt i-land än vanligt.

Men sen köpte vi en tröja och gick ut.

Det här var den juni då jag hela tiden fick nattliga sms som störde min sömn. Från andra sidan Atlanten, från chefer (04:23: vilken bank har du? (!!!) och från fylleledsna vänner som inte fick ligga fast de ville åh åh åh så mycket (hej älskling).

Igår natt såhär:

23:38
Minns 18 juni.

(Svar: Va? Måste vara fel Fanny du skickar till)

23.46
Nej. Fanny. Minns 18 juni. Dagen Sveriges riksdag svek sitt folk.

(Och sen vidare såhär fint:)

Du kommer att förstå när du är mer insatt. Vilket du kommer att bli. Jag hoppas att det blir massiva demonstrationer mot det här. Jag hoppas.. Shit snart kommer tårarna. En annan reporter här har typ gråtit redan. Är det Springsteen eller vad. Nä. Jag har inte varit såhär nere på länge. Ngn ska lätt få mysa med en liberal i helgen. En av de få sanna i den här skendemokratin..

FINT VA? Engagemang är ju det finaste som finns. Detta är verkligen inget politiskt inlägg, för det pallar jag inte. Utan ett inlägg om fint nattligt engagemang.

För jag pallar inte uttala mig i frågan. Verkligen inte. Är inte insatt. Vet inte vad jag står. Trots väääldigt långa tidigare nämnda lunchdiskussioner med Simon.

Även om regeringen onekligen har betett sig väldigt märkligt, wzup wit dat?

Okej då.

Det känns lite jobbigt att jag inte kunde vänta längre än såhär, vara lite coolare än så, men vafan. Fast den här bloggen har faktiskt funnits i ett år. Dock väldigt slumrande.

Men Hanna, det här är väl lite för dig. För att din blogg är det bästa jag vet, och för att du ska slippa den där jobbiga känslan när det bara är Seinfeld kvar att kolla på. I alla fall för några minuter.

Och för att du peppade mig, din jävla sockerbit.

Det enda jag är lite orolig för, Hanna. Det är att vi inte kommer ha nåt att prata om på lunchrasterna längre. Eftersom vi alltid pratar om störda grejer som hänt, och eftersom vi alltid skriver om de där störda grejerna precis när de har hänt. Men hey nu är det ju sommar och skolan ligger nergrävd i två stora papperskassar på mitt rum. (Det stavas Å-N-G-E-S-T)

Och hej alla andra. Ni är ju ändå några stycken som har requestat det här (ja, inräknat mig själv. Damn).

Här tänker jag i alla fall vara allt jag inte var på smp.se-bloggen. Eller allt jag var och mycket mer.

Privat, tonårspretentiös och intern.

Det kommer bli gött.