Markus var ju bra. Men inte jättebra.
Förmodligen för att jag sett konserten två gånger och lyssnat sönder plattan.
Och just därför sa jag nej när de frågade om jag ville recensera.

Men Jonas blev sjuk och nu fick jag recensera ändå. Vilket kanske inte var riktigt fair för lilla Mackan. I alla fall så utspelade det sig såhär på ett nattligt Smp igår:

Jag sitter och hyperventilerar, har mellan kvart i tio och kvart över att skriva ihop 2500 tecken.
16 minuter över störtar redigerings-Per in.
Redigerings-Per: Hej du. Var är texten?!
Jag: Den ligger inlagd nu. Sparade precis.
Redigerings-Per: Fakta-rutan också?
Fanny: Japp.
Redigerings-Per (springer iväg): SKITBRA INSATS.

3 minuter senare.

Redigerings-Per (störtar in igen): Den är ju inte alls där?
Fanny: Jo. Jag sparade ju den.
Redigerings-Per: Men dokumentet är helt tomt?
Fanny: Neeeeej. Nej nej nej nej. (Startar upp programmet).
Tjänstgörande webredaktör Henric (spankulerar in med en kaffekopp): Jaså, jobbar folk såhär sent här?

Fanny och Redigerings-Per svarar inte utan stirrar på skärmen.
Några fruktansvärda minuter förflyter.
Är allt borta?
Måste vi ta Hilda Stenmalm-artikeln som backup?

Fanny: JA! Där är den!
Redigerings-Per: Jaså DÄR. Haha! (Kutar iväg)

Så nu är den ju i tidningen i alla fall.
Fattar fortfarande inte hur jag lyckades få ihop en text med rätt längd som ändå funkade på så kort tid.
Jag är fan grym.

(Förutom det lilla faktafelet som smög sig in och som jag fick ett jättejättelångt och aggressivt mejl om i morse (hihi). Men det är korrigerat på webben nu.)

Ah. Och här är den.



Ja hörrni barn.
Nu fick ni en liten inblick i hur det funkar på en nattredaktion.

Tänka sig, att bloggen inte bara är läsvärd - den är UTBILDANDE också.

Okej kära väninnor.
Då får ni allt precisera vad ni menar med ett Lunarstorm-inlägg.
Bara det inte inkluderar dagens outfit står jag tämligen öppen för förslag.

Tog mig förresten in och läste lite på Lunarstorm för ett tag sen.
Jag mådde dåligt i flera dagar.
Så ni får verkligen precisera vad ni menar.

IIH IIH IIH ikväll blir det Mackan!
Markus Krunegård that is.

Fast egentligen så är jag inte särskilt uppspelt eftersom jag redan sett giget två gånger och eftersom han förmodligen inte kommer ändra ett skit. I vanlig ordning.

Ärligt talat så är jag nog lite orolig. För att konserten ska sluta på samma sätt som förra gången (hej P&L-människor ni kanske minns jao) då jag rent ut hatade mig själv för att jag gick dit.

Jaja.

Här sitter snyggingen (nu tänker J: WHAT?! Hon är ju störd!) en regnig kväll i taxi på Söder och sjunger. 

Gud. Ligg med mig.

För att jag är så otroligt snäll (och för att jag inte vill jobba eller plugga lalala) så kommer här en liten lista med fina youtubeguldisar.


1. Lisa lovely lovely Ekdahl och Lisas lovely man hos love Luuk.

2. Sundström och Ramsby. (När hon sjunger amen du, det var ju redan som en saga så måste ni föreställa er ett stört hängivet band, hängiven publik och en kvinna med blödande röst och en 18-åring med fullständigt blödande hjärta som undrar vad fan hon har gjort. (Hanna du var ju där. Hoppas du dog lika mycket som jag.)

3. Och självklart Flight of the Conchords. Den här för att den är lite mer osedd (i alla fall bland mitt crew) men lika jävla briljant. (Observera störda röstnergången vid 5.22!)

4. Gamla Robyn. Innan hon blev sådär superduperjagståröverallaandra-cool. Fint: svenskhet. Ännu finare: tsunami memorial.

5. Och skulle mitt liv (as I wish it to be) vara en låt. Så skulle det vara den här.

6. Slutligen det här underbara klippet från Mycket mer än müsli för att jag blir helt emo när jag tänker på Peace and Love och för att det bandet bara betyder sjukt lyckliga saker för mig.

Jag behöver din famn
att gömma mig i.
Jag behöver din hand
mot min melankoli.

Jag behöver dina drömmar
då mina inte räcker till.
Jag behöver all din vilja
de dagar jag ingenting vill.

I morse hejdade jag mig från att börja gråta igen.

Den här gången var det de överblivna varma mackorna i kylen som såg så jävla ensamma och övergivna ut.

Altinerade skalor i ess-dur måste öva måste öva och what can we REALLY teach in science class med fundamentalistiska kristna högern i USA och en jävla emodvärg i renässansens Italien och leta leta leta brudar med någorlunda klädstil och Jack älskar ju Sonja men Sonja älskar inte Jack och åååååh såklart jag vill köpa mat med dig och ligga i din soffa med dig gullunge men någonting intressant som har med matte att göra och som visar mina skills och the eruption of Mount St Helens och Celies överdrivna jävla feminism och hoppsan jag glömde att skriva en krönika tills idag, nu måste jag producera något jävligt fort och apor och Shakespear är ju i princip samma sak för infinity + infinity = probable och vad faan ska jag ha på mig imån och man kanske ska ta och börja välta de där stolarna ändå.



(Så ursäkta om bloggande blir en aning förvirrat och okonsekvent de här dagarna (det här året).)

Vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte.

Vill ingenting.






Stilla kaos i hjärtat.

I morse började jag gråta när jag såg en handikappad man med en Rädda barnen-bössa utanför SEB.

Jag vet inte om det tyder på medkänsla, eller bara min allmäna instabilitet.

Jag är ju inte en tjej som har planscher på väggarna. Som säger "men ååååh han är ju så sööt" om någon ful såpakändis med alldeles för mycket hårgelé. Jag skulle ju aldrig beundra en främmande människa för något annat än deras hjärna eller personlighet.

Verkligen.
Inte.


Men damn.
När snubben som alltid sitter till höger i Idol-juryn ler och säger "du berörde verkligen mig" så vill jag ju bara gifta mig och skaffa fem hundra ungar. Pussa de där äckligt vita tänderna i all evighet i ett radhus i en förort amen.
Såååå fiiiiiiiin!

Och han är ju inte ens snygg. Bara sådär äckligt amerikanskt perfekt I-know-I-look-good-and-I-work-out-snygg.
Och så liknar han någon annan amerikansk skådis som spelar i nån random kriminalserie som går på trean eller fyran.

VAD FAN ÄR DET MED MIG?!?!



När vi ändå är inne på Idol (ja, jag såg ett avsnitt igår och nu är jag en tragisk svenne-idoltittare).

Lars Eriksson.

LÄMNA PROGRAMHELVETET VAD HÅLLER DU PÅ MED?!

Ge ut en egen platta med Dylantolkningar, åk och spela på småfestivaler och var den blyga lilla fattigpoet du är. Vad fan som helst! HOPPA AV den där jävla välpacketerade, vitsmajlande, smörwailande bajsproduktionen. Gör inte en Amanda Jenssen. Är man med i Idol kommer man aldrig bli accepterad i musiksverige och så är det.

(Hur stor chans är det att Lasse läser det här? Förmodligen zero eftersom han inte precis känns som killen som googlar sig själv, än mindre läser 18-åriga tjejers bloggar. Men vi får hålla tummarna.)

När man som mest är arg på vår söndertrasade, sexistiska, rasistiska, konservativa, diskriminerande, orättvisa, blundande, idiotiska värld.

Då kan man titta på såna här bilder, bli lite berörd och tänka:

"Fan. Att man gör det här för de här människorna ändå. Bara för att de ska få känna sig likvärdiga." 

Varför varför varför frågar sig Kauhajoki.

Därför därför därför det är stört lätt att få tag på vapen enligt era bajslagar. Det är väl inte så svårt att förstå? Något annat svar finns ju inte.

Störda ungdomar finns överallt. Hey, det finns nog många som vandrar Sveriges många korridorer, kapabla till att skjuta ner en hel klass. Det vill säga, om de blir triggade av den fantastiska känslan att vara herre över ett vapen. Finländska kids mår ju inte sämre än oss, det handlar inte om det. (Amerikaner behöver vi däremot inte ens nämna då det är vedertaget att i det landet därborta finns absolut ingenting att hämta.)

Mind graph, two curves: vapentillgänglighet strongly correlated to potential violence.

DUH.


Ändra lagarna, Vanhanen, så ska du se att det blir bättre.


En annan viktig aspekt är ju självklart mediabevakningens påverkan, vilken i det här fallet bara i sig kan kritiseras fethårt - här av DN, "Den ultimata bekräftelsen" (ahhh, älskar när medier kritiserar varandra). Det är självklart att den massiva  mediabevakningen av dåd som Columbine och Jokela PÅVERKAR andra ungdomar. På samma sätt som att kötta upp armarna sprider sig. Andra gör det. Och titta, andra blir kändisar och ihågkomna.

Vi ska ju inte sluta rapportera på grund av dess förebyggande effekt för nya dåd, det är för svenskt att säga. Men vi behöver kanske inte fylla helsidor med grabbens pistol riktad mot kameran, precis.

Dear God. Dear stars, dear trees, dear sky, dear peoples. Dear Everything. Dear God.



Alice Walker liksom.
What a lady.

Jag vill inte dö lika mycket längre nu.
Men idag var fan allvarligt.

Vaknar.
Varför är jag naken?
Aaaaaah huvudvärk.
Hela gårdagen rasar ner som bly.

Faaaaaaaaan.

Jag var jobbig.
Jag var sjukt jobbig.
Och det jag sa till... åh neej!
Och Alena krossade glas över hela dansgolvet.
Och Sofie och jag föll.
Och någon beställde in tre flaskor vin.

Hur kom jag hit?
Var är mina kläder?
VEM har klätt av mig?

MULATTKVINNA 30
Kvinna söker en man i Malmöområdet,
är 30/185/78. Söker en vanlig och snäll
kille. Föddes felkönad men nu opererats
så både psykiskt och fysiskt en hel kv-
inna med både bröst och också där nere.
Skåne län

IA.
Fucking IA.

Linn säger efter en och en halv timme av inget jobb alls (mest letande efter schyssta föreläsningar i höst):

Men nu har vi alla fall öppnat dokumentet. Vi har nu mentalt påbörjat jobbet.

De här bokstavskombinationerna dödar mig. Dööödar mig.
Och vi dödar varandra när vi ska vara sååååå djupa fast vi har ingen aning om hur man är det så vi sitter bara och fnissar åt pirat-klimat-grafer.

T.O.K.
E.E.
I.A.
I.O.P.
C.A.S.

S.U.C.K.

Jag vet inte, för vad vet jag, men det känns ändå tveksamt att tacka någon för att man får ligga med den.

Ny krönika. Om man missade den liksom.

Jag upplever nu samma Gatsby-höst som förra hösten. Det vill säga noll lust att festa, enorm lust att klä mig i höstkläder och läskigt stor tillfredsställelse att bara vara hemma, bara_vara_hemma, och läsa och plugga och titta på svt.

Jag är störd.

Det här höst.