Sitter i hippierummet.

Mina drömmar på några kvadratmeter. Jag vet inte hur många, rätt så få, men det är tillräckligt. Fast bebott av andra saker. (Mina.) Och ett kök kanske. Och en annan stad genom fönsterrutan. Planeringar på väggarna, tidslinje över The Cold War,  jävlar anamma. Böcker böcker böcker. Liksom allt det där.

Men tänk om man går sönder i sommar. Man får vara förberedd på det, ha det med i sina uträkningar. Även om tron (Jesus, människan, godheten, livet, åh LIVET) vacklar och det är ju ändå på ett vis sant att den som inte är kommunist när han är ung är en idiot och den som fortfarande är det när han är äldre är också en idiot. Kanske antidepressiva, men bara en liten dos, det är inte så allvarligt egentligen. (Lilla gumman).

Det kommer lösa sig.
Klart det kommer lösa sig.
Frågan handlar om Tid.

Men jag kan bara inte sitta och dra mjölkpaket över ett laserljus och säga 137 och femtio tack DET GÅR INTE. Och Mona och gänget har ju egentligen rätt, efter allt man läst om socialism VS kapitalism throughout the 20th Century. Det är bäst med en blandning, det finns ingen ideologi för alla. Men den som ger högst studiestöd ska få rösten. Klarar inte hjärndödheten.

Bara önskar att jag (vi) kommer växa ifrån allt totalt meningslösa och idiotiska. Det vi egentligen inte vill tycka om. Fucking kläder, fucking mode, och jag tror det också, att vi kommer bli för gamla för det alltså. Jag hoppas, men aldrig bli en sån där morsa du vet som ser förjävlig ut.

Fast Världen är Kommersialism. Jag är inte sån egentligen, säger hon, men man rycks liksom med. Alla jävla tidningar och bilder. Men jag tänker inte växa upp, inte i den betydelse som De lägger i de orden. Aldrig säga jag var också med i Amnesty när jag var liten, men man blir vuxen. Okej, realism, REALISM, men aldrig uppgivenheten. Käka piller, bearbeta, jobba jobba utan att tänka MEN ALDRIG UPPGIVENHETEN. Och snälla, aldrig hjärndödheten.

Och okej. Ansträngd ekonomi. Fattig. Så begränsad. Men jobba nätter, sjukt högt OB (man måste vara taktisk) , sova på dagarna. Friheten, FRIHETEN. Inga tider. Inga nätter, inga dagar. Och ingen hjärndödhet. Förresten vännen, vad är pengar ändå, vi har ju ändå vuxit ifrån kommersialismen, landat i oss själva du vet. Blivit äldre och allt det där.

Så jag lovar.
I dina tankar.
Du är inte ensam. 
Även om jag vet att du känner så. Även om vi ibland är natt och dag, så är jag med dig. Sitter därinne också, det ekar likadant hos mitt hjärta.

På ett sätt är vi ändå one mind.

Och jag ville bara att du skulle veta det.

.. var dagens absolut finaste citat.

Credd.

Nu: ännu mer livsfunderingar och korttidsplaneringar.

Det här är bara en sån dag. En sån dag då jag går runt på campus och väntar på jag vet inte vad egentligen. På att något slags liv ska börja eller någon slags insikt komma. Kanske. På en man med ett mission (att få mig i säng) som är väldigt fin när han ler. Men fin när han inte ler också.

Det här är en sån dag då allt omkring mig är SÅ MYCKET KÄNSLOR. Utom jag. Och all musik är så överdrivet emotionell att jag inte vet vad jag ska lyssna på. Men jag drar på Johnossi och tänker (som jag alltid tänker) att det är ett band som du skulle älska lika mycket som mig.

Och det är en sån dag då jag åker buss, träffar någon från ett annat liv som berättar om vad jag sagt när jag är full och skrattar så som hon alltid skrattar åt vad folk säger när de är fulla. Och jag känner ett plötsligt äckel för allting som har med festande att göra. För det är en sån dag. Och hon berättar om flickorna du sårat och jag tänker att du aldrig skulle såra mig. Men jag vet faktiskt inte vad jag känner för det.

För det är en sån dag. Då känslor och minnen försöker attackera mig, men det bara ekar tomt. Och mannen med missionet säger att jag låter ihålig (fysiskt alltså) och det kanske jag är också.

Men det gör inte så mycket. Förutom att det är rätt tråkigt kanske.

Den där insikten kan gärna komma nu.

Hej Fanny!
Du är väll den ende som har grepp om livet och framtiden!
Om Ca 1 år kommer det att handla om.
Jornalisthögskolan
Stockholm (1a på söder så klart)
Många galna kompisar,En del rödvin och många stora ider och om väskor,skor.
Det blir hur bra som helst.
MVH





(Tack.)

I've taken the fucking step:


Jag har börjat googla på kurser och universitet.


(Detta efter Ebbas fantastiska Oslo-berättelser och ännu ett av Elins jag-hatar-Växjö-tal. TACK. Ni är guld.)


Alla som känner mig och min framtidsrädsla borde vara jävligt stolta över mig.

Alla andra också för den delen.

Ny blogg till rekommendation.

Slitz redaktör.

(Ja, jag har inte upptäckt den på riktigt förrän nu.)




NOT:
Slitz står för i princip allt jag inte står för och brudarna på bilderna är ju verkligen hemska.
Men humorn är exceptionell och den står som FENOMENAL motvikt till allt creddigt, pretentiöst och bajsnödigt.
Roligt och jävligt politiskt okorrekt tror jag orden var.

HAHAHA.

Fuck you skvallerjournalister.

Förlåt vännen. Läste Håkan-inlägget med dina ögon.
Och nu sitter jag och lipar (blabla du vet ju hur jag är) och försöker dölja det för mamma och pappa för de blir alltid så nojiga när jag gråter.
Och förlåt till J också.
Känns jävligt klantigt av mig.
Förlåt.
Jag vet ju ingenting egentligen, precis som han skriver.



Men jag torkar tårarna för det är fredag. HEPP.

Vilket innebär att jag kan skjuta fram plugg ÄNDA till söndag och uppleva någon slags frihet under några timmar (om än skuld- och ångestbaserad över själva uppskjutandet).

Nu har jag 1,5 h tills jag får besök. 1,5 h som måste resoneras bort i mitt huvud. Det kräver påittandet av väääldigt viktiga sysslor som konkurrerar ut läsning av Le Petit Prince och spelning av Stella Starlight.
Det bästa jag dock kommit på än så länge är att duscha. Fast jag redan duschat idag.
Och sminka mig. Men jag är redan sminkad.

Damn.

Äh. Jag kan alltid hitta några kläder som behöver strykas.

DET ÄR JU FREDAG!

DEN ÄR FÄRDIG!
BEBIS!

FÄRDIG!

Jag har rapat och matat och klappat och tröstat och gullat och nattat i flera månader.
Slitit mitt hår, nästan börjat gråta på en franskalektion och jublat i centralhallen.

NU ÄR DEN FÄRDIG.

Mammas lilla hjärtegull Från romantiker till chauvinist, som bland många många andra bjuder på otroligt intresseväckande formuleringar som "Värt att notera är även att kritikerna lägger in "tjänar pengar och gör karriär" som något negativt i porträtteringen av kvinnobilden, vilket knappast kan vara en feministisk grundtes."

Jag vet att ni vill läsa den.
10 spänn upplagan tar jag.
Återkommer när jag har registrerat ett konto där ni kan sätta in era betalningar och allmäna donationer till stöd för hårt arbete.



(Och fortfarande slutar jag inte vilja framhålla att jag inte läst ut någon av böckerna. HEHEHE)

Efter som den evige följetången Min Far är så uppskattad kommer här en episod ur kvällen.

- Jag har ingen whisky. Jag är som en käring framför en garderob.
- Pappa. Hur många flaskor har du?
- Jag vet inte. Man kan inte räkna dem alla!

Sen sitter han på golvet och citerar Nils Ferlin medan han plockar med flaskorna.
Det låter ungefär såhär (nu får ni lägga till en teatralisk Nils Ferlinig röst):

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt som man hör.
Det sägs att en stjärna ska falla
var gång en människa dör.


Och sen skäller han på mig för att jag skriver analyser med alldeles för frekvent användning av ordet "då" och går ut i köket.

Jonas Hassen Khemiri läste noveller för oss som handlade om kärlek.
Men det var inte kärlek.
Utan det var kärlek på riktigt.
Det låter klyschigt som fan.
Men det var så det kändes.

Kärlek som innefattar allt det dåliga. Alla gånger man vill skrika och hoppas att man aldrig träffats och berätta alla gånger man tänkt göra slut och namedroppa alla andra man velat ligga med och hur mycket man stör sig på när du säger "men skärp dig" och hur mycket man hatar när du struntar i att diska.

Alla dina brister, alla mina brister.


Och just att allting har ett slut.
Och att det kanske inte var så det skulle vara.
Att inte VI. Ska vara.


Men att man ändå kan säga:

"Jag bara önskar att du någon gång kan förlåta.
För inget. Inget har varit som vi."

(Lyssna här)

Tack mamma och pappa för att ni älskade varandra och blandade era gener så fett.
Tack Gud för att du tänkte så grymt.

Tack att jag fick en röst som förhoppningsvis finansierar mig hela vägen över Atlanten.





(Att USA är ett land som jag i mångt och mycket föraktar får ni här exkludera. Jag menar: DET KOMMER JU ÄNDÅ BLI FETT!)

Sprid ut bensinen över solnedgången.
Riv ner staden.
Häll ut havet ända bort till horisonten.
Tysta ner musiken.


Vad vet du om månljuset
förrän du blivit sönderslagen under det?

Vad vet du om solljuset
förrän nån släckt alla ljusen?

Vad vet du om kärleken
förrän du förgäves hatat den?


Vad vet du om att inte vilja vakna längre?





(Hon kommer aldrig hit igen)

Tänka sig att socialtjänsten har valt att kontakta morsan till en sån där känd modebajsbloggare.

För att hon super för mycket.

He he he. Tycker jag.

(Och nej jag tänker inte länka vare sig bloggaren eller tidningen som skrev om det. För ni är strängt förbjudna att läsa båda. Vet ni väl. Roa er istället med att kolla hur många nobelpristagare i litteratur ni någonsin har läst. Jag cashar in på sex. Av hundra. Det är jävlarimig lite.)

Ja. Bäst att skriva om litteratur liksom, och inte om mitt hemliga supande när man är såhär offentlig.
Annars kan man få socialtjänsten på sig.

Vill bara klargöra efter ett flertal reaktioner över mitt allmäna mående:
("För jag läser din blogg och jag undrar liksom.. hur är det?")


DET ÄR BRA.
JAG MÅR BRA.
TACK TACK.

Jag är bara lite lipig.
Eller sentimental.
Och det är jag liksom bara.

Det är skönt och det känns som en human sida av mig.
Till skillnad från mina andra ickehumana robotliknande sidor (hahaha).

Det är lika jävligt som vanligt med andra ord.
But in a very good way.

Idag.
För att vi började derivera.

Och för att du alltid pratade om derivering.



Och för hur du kastade din glass vid mina fötter den där sommardagen och sa:
jag vill inte ha mer.

(Okej det här blir en aaaaning pretentiöst men det får det bli.)

Alla som jag träffade igår:
Tack.
För att ni finns.
Ni.
Tillsammans.
När ni skrattar och säger dumma saker
och mycket smartare saker
än väldigt många andra jag träffar.

Bara känslan av er omkring
får mig att må så oförskämt bra.

För att citera Hanna (tror jag):
Jag kan aldrig vara tillräckligt tacksam för att ni låter mig vara mig.


Och inatt somnade jag lycklig.