Malmö;
 
"Hit ska du gå om du vill ha champagne och kokain, dit ska du gå om du vill ha typ öl". USA, Gambia, preventivmedel, kvinnokämpandet, ensamheten som ändå är bra på något slags sätt, och Stockholm oh Stockholm där håller de så hårt på sina gäng - det är nästan omöjligt att komma in. Bitterheten, uppmuntrandet, leva med sitt jobb (magsår), perspektiv på livet liksom, och ensamheten igen.

Annika Norlin, "du ser ju ut som en journalist liksom, ja med håret och stilen sådär", klappad på huvudet, studieskulderna, tio år fram, tio år bak, Ungern, Europa, Jugoslavien. Spela inte bara metal utan också jazz, gospel, funk. Min bästa vän. Hatar ungar. Politik, allt är ju politik egentligen, men man måste respektera fråga lyssna. Kanske kommer ni få gå på en prom när ni är därborta. (Respect ask listen).

Och Jesus. Och Gud. Judas. Bibeln. Sex. Synd.

Alla jävla gubbar liksom. Och samhället, eller föräldrarna, eller skolan. Jag vet inte. Men det har gått snett, och det måste man börja inse. Och bekräfta, våga säga. "Men skriv om det då!" Ja. Det har jag gjort. I omgångar.

En miljon dollar i studieskuld. Malmö. Stockholm. Världen.

Nu. Då. Snart.


"Det jag tror det handlar om, Fanny, det är att inte drivas av missnöjdhet, utan vara nöjd - men ändå vilja mer."



(Gud vad det är flummigt och livet och vinet just nu. Men så är det ibland.)