I morse hejdade jag mig från att börja gråta igen.

Den här gången var det de överblivna varma mackorna i kylen som såg så jävla ensamma och övergivna ut.

Altinerade skalor i ess-dur måste öva måste öva och what can we REALLY teach in science class med fundamentalistiska kristna högern i USA och en jävla emodvärg i renässansens Italien och leta leta leta brudar med någorlunda klädstil och Jack älskar ju Sonja men Sonja älskar inte Jack och åååååh såklart jag vill köpa mat med dig och ligga i din soffa med dig gullunge men någonting intressant som har med matte att göra och som visar mina skills och the eruption of Mount St Helens och Celies överdrivna jävla feminism och hoppsan jag glömde att skriva en krönika tills idag, nu måste jag producera något jävligt fort och apor och Shakespear är ju i princip samma sak för infinity + infinity = probable och vad faan ska jag ha på mig imån och man kanske ska ta och börja välta de där stolarna ändå.



(Så ursäkta om bloggande blir en aning förvirrat och okonsekvent de här dagarna (det här året).)

Vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte.

Vill ingenting.






Stilla kaos i hjärtat.

I morse började jag gråta när jag såg en handikappad man med en Rädda barnen-bössa utanför SEB.

Jag vet inte om det tyder på medkänsla, eller bara min allmäna instabilitet.

Jag är ju inte en tjej som har planscher på väggarna. Som säger "men ååååh han är ju så sööt" om någon ful såpakändis med alldeles för mycket hårgelé. Jag skulle ju aldrig beundra en främmande människa för något annat än deras hjärna eller personlighet.

Verkligen.
Inte.


Men damn.
När snubben som alltid sitter till höger i Idol-juryn ler och säger "du berörde verkligen mig" så vill jag ju bara gifta mig och skaffa fem hundra ungar. Pussa de där äckligt vita tänderna i all evighet i ett radhus i en förort amen.
Såååå fiiiiiiiin!

Och han är ju inte ens snygg. Bara sådär äckligt amerikanskt perfekt I-know-I-look-good-and-I-work-out-snygg.
Och så liknar han någon annan amerikansk skådis som spelar i nån random kriminalserie som går på trean eller fyran.

VAD FAN ÄR DET MED MIG?!?!



När vi ändå är inne på Idol (ja, jag såg ett avsnitt igår och nu är jag en tragisk svenne-idoltittare).

Lars Eriksson.

LÄMNA PROGRAMHELVETET VAD HÅLLER DU PÅ MED?!

Ge ut en egen platta med Dylantolkningar, åk och spela på småfestivaler och var den blyga lilla fattigpoet du är. Vad fan som helst! HOPPA AV den där jävla välpacketerade, vitsmajlande, smörwailande bajsproduktionen. Gör inte en Amanda Jenssen. Är man med i Idol kommer man aldrig bli accepterad i musiksverige och så är det.

(Hur stor chans är det att Lasse läser det här? Förmodligen zero eftersom han inte precis känns som killen som googlar sig själv, än mindre läser 18-åriga tjejers bloggar. Men vi får hålla tummarna.)

När man som mest är arg på vår söndertrasade, sexistiska, rasistiska, konservativa, diskriminerande, orättvisa, blundande, idiotiska värld.

Då kan man titta på såna här bilder, bli lite berörd och tänka:

"Fan. Att man gör det här för de här människorna ändå. Bara för att de ska få känna sig likvärdiga." 

Varför varför varför frågar sig Kauhajoki.

Därför därför därför det är stört lätt att få tag på vapen enligt era bajslagar. Det är väl inte så svårt att förstå? Något annat svar finns ju inte.

Störda ungdomar finns överallt. Hey, det finns nog många som vandrar Sveriges många korridorer, kapabla till att skjuta ner en hel klass. Det vill säga, om de blir triggade av den fantastiska känslan att vara herre över ett vapen. Finländska kids mår ju inte sämre än oss, det handlar inte om det. (Amerikaner behöver vi däremot inte ens nämna då det är vedertaget att i det landet därborta finns absolut ingenting att hämta.)

Mind graph, two curves: vapentillgänglighet strongly correlated to potential violence.

DUH.


Ändra lagarna, Vanhanen, så ska du se att det blir bättre.


En annan viktig aspekt är ju självklart mediabevakningens påverkan, vilken i det här fallet bara i sig kan kritiseras fethårt - här av DN, "Den ultimata bekräftelsen" (ahhh, älskar när medier kritiserar varandra). Det är självklart att den massiva  mediabevakningen av dåd som Columbine och Jokela PÅVERKAR andra ungdomar. På samma sätt som att kötta upp armarna sprider sig. Andra gör det. Och titta, andra blir kändisar och ihågkomna.

Vi ska ju inte sluta rapportera på grund av dess förebyggande effekt för nya dåd, det är för svenskt att säga. Men vi behöver kanske inte fylla helsidor med grabbens pistol riktad mot kameran, precis.

Dear God. Dear stars, dear trees, dear sky, dear peoples. Dear Everything. Dear God.



Alice Walker liksom.
What a lady.

Jag vill inte dö lika mycket längre nu.
Men idag var fan allvarligt.

Vaknar.
Varför är jag naken?
Aaaaaah huvudvärk.
Hela gårdagen rasar ner som bly.

Faaaaaaaaan.

Jag var jobbig.
Jag var sjukt jobbig.
Och det jag sa till... åh neej!
Och Alena krossade glas över hela dansgolvet.
Och Sofie och jag föll.
Och någon beställde in tre flaskor vin.

Hur kom jag hit?
Var är mina kläder?
VEM har klätt av mig?

MULATTKVINNA 30
Kvinna söker en man i Malmöområdet,
är 30/185/78. Söker en vanlig och snäll
kille. Föddes felkönad men nu opererats
så både psykiskt och fysiskt en hel kv-
inna med både bröst och också där nere.
Skåne län

IA.
Fucking IA.

Linn säger efter en och en halv timme av inget jobb alls (mest letande efter schyssta föreläsningar i höst):

Men nu har vi alla fall öppnat dokumentet. Vi har nu mentalt påbörjat jobbet.

De här bokstavskombinationerna dödar mig. Dööödar mig.
Och vi dödar varandra när vi ska vara sååååå djupa fast vi har ingen aning om hur man är det så vi sitter bara och fnissar åt pirat-klimat-grafer.

T.O.K.
E.E.
I.A.
I.O.P.
C.A.S.

S.U.C.K.

Jag vet inte, för vad vet jag, men det känns ändå tveksamt att tacka någon för att man får ligga med den.

Ny krönika. Om man missade den liksom.

Jag upplever nu samma Gatsby-höst som förra hösten. Det vill säga noll lust att festa, enorm lust att klä mig i höstkläder och läskigt stor tillfredsställelse att bara vara hemma, bara_vara_hemma, och läsa och plugga och titta på svt.

Jag är störd.

Det här höst.

1. Jag har hittat min iPod. Jag vill inte berätta var för det är pinsamt.

2. Mamma har ringt och varit sådär fantastiskt mammigt bestämd som bara arga mammor kan vara om biblioteksräkningen. Hon väntar från svar från högsta chefen efter att hon fått ekonomichefen att bajsa ner sig med oh so swell phrases som "jag bestrider det här" och "jajaja, men vad tänker du göra för att fixa det här?"

3. Ja, jag bloggar och städar mitt rum istället för att skriva geografiuppsatsen.

4. Swell är verkligen ett marvellous uttryck. Mind note: måste börja använda mer.

5. Jag ångrar att jag inte la mindre tid på Campus och mer tid på The Color Purple de här veckorna.

6. Jag har träningsvärk efter att jag cyklade till skolan idag. (MEN jag cyklade faktiskt på en kvart (okej tjugo minuter men fem minuter hit eller dit vad gör det liksom) och jag cyklade fort som fan och jag är faktiskt sjuk.)

7. Jag är sjuk. Så jag borde få lägga mig i min säng och titta på svt istället för att skriva geografiuppsats.

8. Emma, du har rätt. Det är ju skitbra att ha blogg såhär så du kan följa mitt liv (och min träningsvärk).

Något som ligger högt upp på listan är att städa mitt rum. När man väl kommer till skott alltså. När det är ostädat och man tänker på att man måste städa (typ 95% av tiden) är det ju bara jävligt drygt. Men när man väl städar och det blir fint blir man såååå varm i hjärtat.

Det jag gillar mest är att plocka bort alla grejer från byrån, varsamt torka av dem och ställa dem tillbaka fint samtidigt som man lovar sig själv att man ska hålla det så (vilket man aldrig gör). Och samtidigt som man kollar på SATC. Det, mina vänner, är njutning.

Och det, mina vänner, firar vi med en bild. Såhär ser mitt rum ut 5% av dess varande.

Och hepp, nu är bloggen officiellt privat!
Lovely.



(Plus en liten gris i sängen där ja.)

När jag idag varsamt ställde tillbaka alla nytorkade grejer insåg jag hur mycket av mig själv som stod inom en yta av två kvadratdecimeter. Såhär:

1. För många fina ögonskuggor jag aldrig använder
2. Billig vodka
3. Pocketversionen av The Great Gatsby och Dvärgen och annan stört creddig litteratur som dödar mig varje dag.

Right there. Tre grejer. Mer mitt liv än så blir det nog inte.

- Vet du vad som hände mej igår?
- Nä.
- Ja, vi var på den där festen, Café Opera du vet. och så träffade jag några hårdrockare där. Du vet, riktigt coola killar. Det visade sig att de var intresserade av whisky så vi började snacka.
- Jaså.
- Ja. Och de kunde ju en hel del, snackade skillnad på svetsade pannor och grejer, du vet den nivån på det!
- Jaha.
- Ja, och sen blev det barhoppning och det dära. Jag frågade den ena killen vad han jobbade med. "Nä, jag sjunger i ett band, sa han". "Sjunger i ett band?" sa jag. "Det kan man väl inte försörja sig på? Klipp dig och skaffa ett jobb, grabben." Sen bjöd jag dem på öl.
- Mmm.
- Men jag kollade upp det där bandet idag. De var tydligen rätt stora.
- Va?
- Ja. In flames hette dem.
- Haha VA?!?
- Ja.. Anders hette han jag snackade med. Trevlig kille.
- Hahahahaha.

Bra krönika. Hade aldrig i mitt liv skrivit en likadan. Men bra ändå.

För ibland tror jag att det är sådär det kommer vara när jag bor i Stockholm.
Jag hoppas in det.
Men det känns så.
Ibland.

När Sabina drog till storstan lät det såhär:


Hon hade tur som bara fan, andra hand mitt i stan
Alla människor säger att hon är ett lyckligt barn
Hela Sverige vill helst av allt ha
En kvart på Södermalm och vara lycklig människa
Vara flitig i skolan och göra karriär
Bli intervjuad och beundrad och kär och miljonär


Men hon sa wow wow, för mycket pengar
Wow wow, för många sängar
Wow wow, för lite ängar för mig


Hon sa wow wow, för mycket data
Wow wow, för mycket att hata
Wow wow, för många som tjatar om lyckan
Wow wow, för många antenner
Wow wow, för mycket som händer
Wow wow, för få som känner som jag


Så. Jag kommer väl sitta där och vara kaosad i huvudet och ni kommer sitta i Oxford, Paris, Hongkong och inte alls känna likadant som mig. Kanske.

För sån är ju jag.

På beställning så har jag nu börjat använda parfym.
Har aldrig haft parfym i hela mitt liv.
Känns väldigt märkligt.
Luktar, förvisso gott, men väldigt mycket som en tjej.
Och bara namnet.
Parfyyyyyymmm.
Skitkonstigt.

Jag börjar bli en sån där girl på riktigt.

(Och nu ska inte inte komma med några jävla kommentarer att "IIIIIIIH DU ÄR JU TJEJIGAST AV ALLAAA HIHIHIHI!" för det är jag faktiskt inte)

FAAAAAAAAAAAAAN.


Andra iPoden på två månader.


Det här är den exakta anledningen till att jag inte ska köpa dyra grejer.

Och det är det exakta svaret till att jag aldrig gör det.

PLINGPLONG.

Shit.
SHIT!
Kläder. Kläderkläderkläder. Måste ta på mig nåt. Handduk? Morgonrock? För uppenbart.
Underkläder? Nej skit i underkläder.

"Hallå, var gör ni här hemma?"

Håret? Håret är okej. Svettigt men funkar. Hade kunnat se ut såhär i vanliga fall.

"Hejsan.. men vem är det som duschar?"
"Eh.. eh.."
"Men det finns ju inget schampoo därinne, vet han om det?"
"Ja.. jag.. eh.. jag.. Jag gav honom strawberry soap."
"Haha, jaså den gamla! Den har jag ju tänkt slänga."

FAN. Kläderna ligger ju på golvet därinne! Måste gömma, det är för uppenbart. Fixa. Bädda.

"Jag har lite papper till dig här. Du måste låna om de här böckerna.. men.. vad gör du?"

Måste gömma. Fan, för uppenbart. Kläder överallt. Där ligger ju en klocka. Det kan ju inte ligga en klocka på golvet!

"Hörru?"

Måste säga nåt. Kan ju inte stå här som ett fån med massa kläder och en klocka i handen. Fan, så genomskinligt det här. Måste säga nåt, säg nåt!

"Eh.. eh... jag tror visst den här klockan har stannat."
"Jaså. Du verkar lite disträ?"
"Ja.. Eller nä menar jag. Visst, papper, fixa böcker, låna om strawberry soap. Jag fixar"

"..."

"Guuuud vad jag lipade" och "ÅÅÅÅÅH det är ju så FIIIIIIIIIINT!"

Alla fattade Hemingway utom jag när vi jobbade med hans verk. Så jag blev sur och anti-Ernest. Kände mig dum och platt som inte blev rörd av hans "fantatsiskt subtila isbergsteknik." För Hemingway säger saker utan att säga dem. ÅÅÅÅÅH så smart.
 
Men det fattade inte jag.
Och därför blev jag sur.

Men idag hörde jag hans kortaste novell som tydligen också ska vara enligt honom själv, hans bästa verk.
Den är på sex ord:

For sale: baby shoes, never worn.

Och då dog jag.

(Kanske dog jag lite mer än vad ni gjorde nu, om ni inte har läst A Farewell to Arms vill säga, där huvudkaraktärens - baserad på Hemingway - fru dör i slutet under förlossning. BUÄHUUUUHHHUUU)

Så nu är jag lite mer buddy med Ernest.


Andra livshistorier sammanfattade i tre ord (ur en bok av nån Larry Smith-snubbe)
.
Zak Nelson: I still make coffee for two.
Rip Riley: No wife. No kids. No problems
Hanna Davies, nio år: Cursed with cancer. Blessed by friends.

Sånt här gör vi på våra engelskalektioner.

Roliga engelska slanguttryck

Mindre attraktiv kvinna:
Butterface. Förklaring: She has a great body, "but her face..."
Blockamore. Förklaring: She only looks good from "a block or more"

Campusuttryck:
I've been sexiled. Förklaring: Man har blivit satt i "exile", utelåst, på grund av att ens rumskamrat bedriver otukt, förhoppningsvis i sin egen säng.
Hallcest. Två (eller fler, för all del) från samma studentkorridor bedriver otukt. Hall + incest.

Kräkas;
Calling Ralph. Förklaring: Hur låter det när man kräks? Raaaaalph.

Sammansättningar:
Sexellent. Förklaring: Jävligt sexig. Jävligt excellent.
Adorkable. Förklaring: Adorable dork. (CUTEST EVER)
Crunk. Förklaring: Crazy & drunk. "Damn it I'm gonna get helluva crunk tonight!"


Och vad har vi på svenska? Fucking ingenting. Engelska låneord och skadat interna IB-skämt. Förbannat tråkigt språk.


(Exempel på skadat internt IB-skämt: Damn I'm so hot my enzymes denaturate!)

Idag är alla mina kläder fula.
Idag är alla lektioner så jäääääävla tråkiga så jag avliiiiiider. (Dö dö dö volcanoes och Holden Caulfield.)
Idag har jag massor med finnar som gör så ont så ont.
Idag är alla människor bara bleka kopior av varandra.
Idag säger alla bara jävligt PANTADE saker.
Och idag är alla mina kläder fula.

Och detta skrev jag mest bara för att HÄR KAN JAG SKRIVA VAD JAG VILL VILKET JAG INTE KUNDE PÅ SMP.SE.

Moahahaha.

Igår sa Hanna (min sanna inspirationskälla och egentliga anledning till att jag överhuvudtaget bloggar, i alla fall officiellt) såhär:

- DET HÄR ÄR SÅ JÄÄÄÄÄÄVLA BRAAAAAAA! Lyssna, lyssna: "Radbrytning 'Och de sov redan.'" RADBRYTNINGEN LIKSOM!!!!!!!!

Hanna gillar Mikael Niemis Populärmusik från Vittula väldigt mycket. Och hans radbrytningar.

Och idag lät det såhär:

Linn: Ah fan jag pallar inte IOP:n.
Hanna: Jag pallar IOP:n! Jag bara ser framför mig hur jag simmmmmar i ett hav av Niemis grymma formuleringar. Ligger där och flyter, och ibland ser jag en snygg radbrytning guppa förbi. Mmmmmm.
Alla andra: "Ok."

Alltså. Jag vet att den redan ligger som en länk under "Jävligt bra bloggar" men jag måste slå ett slag för den igen.

Dragan Micanovic. Legenden. Skildrad av Ines Micanovic.
Jag dör varje gång.

Read it and weep.

I helgen har jag inte lämnat mitt hus en enda gång.
Inte EN ENDA GÅNG.
Eftersom jag var tillräckligt suicidal när jag var 16 och valde International Baccaleuaureaueuat (hur stavas det jävla ordet egentligen) så har jag inte lämnat mitt hus en enda gång.

Tre ord.
Extended fucking Essay.

Den här helgen har jag INJICERAT Lundell, och det är väl yttest trevligt på sätt och vis (vilken redig man va mmmm), men inte när man ska bajsa ut 4000 ord om det.
Okej jag bajsade 400 ord för mycket i slutändan, men ändå.

Fast jaja. Jag lämnade huset i söndags kväll. Jag sprang typ två kilometer (HEJ LINN HEJ HANNA HEJ EMMA) och det var därför jag ville skriva det här inlägget.
För att jag har riktig tjockisträningsvärk and it feels so goooooood.

Och också för att jag ville whina om EE.

Idag har Anton "Chicago" Yngvesson fixat till min blogg och lärt mig lägga in bilder. Det firar vi med en bild från vårat nya flashiga kontor. Hepp!