Och fastän det är upp och ner
kan man ändå konstatera
att vi får varann att le.
Det verkar att fungera

att vi
famlar omkring utan koll.

Mellan ett och noll.

KUL ATT SE ATT NI ÄR MIG TROGNA ÄVEN NÄR JAG ÄR I PARIS OCH TÖNTAR MIG.

Plus i kanten.


Sååå vi åkte ju då till Frankrike och:

hoppade vid Eiffeltornet
beställde omänskligt dyra cappucinos
var arga på franskars jävla un-service-mindedness (ja, det heter så)
shoppade bara på h&m
åt paninis
studerade modern konst
pratade franska (!)
med fransmän (!!!)
åkte mer tunnelbana än vi såg staden
åt ännu mer paninis


och blev offer för Sterling-konken.
Of jävla course.


Och förmodligen stört mycket mer men det  var väldigt länge sen jag sov (borträknat ett iskallt stengolv på CDG) och mitt huvud, min kropp och hela mitt allt är ett stort mos.


Hejdå.

Datasalen.

En lärare går runt med sin lärarkandidat och berättar vilka alla eleverna är.
Hon pekar på en tjej med hörlurar som sitter vid en dator:
- Och där är hon som liknar Carola. Hon heter Lisa.
Emma (tjuvlyssnaren) tittar på Gunnel och ler.
- Men hon liknar ju Carola! (Går vidare) Och där är han som...


Ps alla Katte-elever gissa vem?
Gunnel of course.

He he he.



Jaaajaja men sån här humor får man när man har suttit med en compte rendu i två timmar.


He he he

P.s. Fattar ni hur stört det kommer att se ut när alla spöken och vampyrer hånglar med varandra.



(Hoppas de inte hånglar med varandra.)

Fatta vilka stålballar alltså.

Snubben (Stephen Colbert) håller ett tal till Bush.
Rakt framför Bush.
Och sågar sönder Bush.

Och Bush bara måste sitta där.
Och vara artig i sin fina smoking.

Fy fan vad kul.

(Lyssna på vad publiken tycker är mest provocerande, när de låter "oooh", till exempel om Kinas happymealproduktion.)

Sönderdryg kommentar på inlägget om det fina mailet jag fick:

var det bara jag som upplevde mailet ironiskt?

självinsikt.

Anonym


Nej "Anonym" (läs: lameass). Mailet är inte ironiskt, även om det är felstavat. Det är jag hundra på eftersom det kommer från en man som alltid stödjer och uppmuntrar mig något enormt.

Och jag blir så ledsen. (Sånt här ska man inte skriva om egentligen för då är man oprofessionell och tonårig. Men det här är en blogg som keepin it's darlings och inte sin professionalism.)

Jag blir ju så trött.

Varför kan inte saker bara få vara som de är? Varför kan inte ett mail bara vara fint och stödjande utan att det ska vara ironiskt? Varför kunde Anonym inte bara skriva sin aning rörande ironi som en fråga utan att lägga till det fett onödiga "självinsikt"?

Varför handlar det bara om att dissa dissa dissa, så vasst som möjligt och så hårt som möjligt? Varför är drygheten så sjukt utbredd på nätet, just för att man kan kommentera anonymt? Gå in på random nyhetssida (läs: smp.se) och bli trött på mänskligheten:

Dissa på minsta lilla fel och upphäv gärna dina egna fantastiska egenskaper (väldigt komiskt egentligen, eftersom kommentarerna otroligt ofta är felstavade.)

Varför varför VARFÖR.


För att människan är ond.
There, Joseph Conrad, I give you all right.

WHINE.


(Damn it nu låter jag ju lika grinig som random modebloggare som blir påhoppad för att vara ytlig (vilket de i och för sig är allihopa) och försöker "försvara sig".)

Klockan är 01.55.

Jag kommer hem.
Mamma står och tjuvröker i förrådet med Riche-chefen.
Fnittrar.
Whiskynörderiet håller fortfarande på och jag tror alla är fulla.
Det regnar något kopiöst.
De sjunger.
Jag äter macka med räkost och gurka.
Min enda föda idag har bestått av mackor med räkost och gurka.


Nu ska jag gå och lägga mig.

Före detta köksmästare på Riche är i vårt kök och lagar mat.

Snart kommer tio whiskynördar hit.
De ska äta whiskymat.



Mina föräldrar har ett så märkligt intresse.

Bopidoooo nu har jag bestämt mig för Fright Night.

INTE sexy_häxa_korsett.
INTE foxy_bad_devil.

Jag kommer nog vara rätt ful.

Men det gör inget eftersom jag alltid annars är så sjukt snygg.

(Eh)


Det kommer i alla fall bli rätt kul.

Lite mycket framtid och lipande på senaste tiden.
I know. 
Ska ju inte vara en framtids- och lipblogg det här egentligen.

Så.
Kontrast:

Idag stod jag på busshållplatsen. 
Under paraplyet i ösregnet, i mörkret, i min nya kappa.
Och trots att vattnet började hitta fram genom skorna till tårna och trots hungern och trots stressen och trots allting annat som är jobbigt... så brydde jag mig inte om när bussen skulle komma.

För det kändes så väldigt bra att bara stå där.

Sitter i hippierummet.

Mina drömmar på några kvadratmeter. Jag vet inte hur många, rätt så få, men det är tillräckligt. Fast bebott av andra saker. (Mina.) Och ett kök kanske. Och en annan stad genom fönsterrutan. Planeringar på väggarna, tidslinje över The Cold War,  jävlar anamma. Böcker böcker böcker. Liksom allt det där.

Men tänk om man går sönder i sommar. Man får vara förberedd på det, ha det med i sina uträkningar. Även om tron (Jesus, människan, godheten, livet, åh LIVET) vacklar och det är ju ändå på ett vis sant att den som inte är kommunist när han är ung är en idiot och den som fortfarande är det när han är äldre är också en idiot. Kanske antidepressiva, men bara en liten dos, det är inte så allvarligt egentligen. (Lilla gumman).

Det kommer lösa sig.
Klart det kommer lösa sig.
Frågan handlar om Tid.

Men jag kan bara inte sitta och dra mjölkpaket över ett laserljus och säga 137 och femtio tack DET GÅR INTE. Och Mona och gänget har ju egentligen rätt, efter allt man läst om socialism VS kapitalism throughout the 20th Century. Det är bäst med en blandning, det finns ingen ideologi för alla. Men den som ger högst studiestöd ska få rösten. Klarar inte hjärndödheten.

Bara önskar att jag (vi) kommer växa ifrån allt totalt meningslösa och idiotiska. Det vi egentligen inte vill tycka om. Fucking kläder, fucking mode, och jag tror det också, att vi kommer bli för gamla för det alltså. Jag hoppas, men aldrig bli en sån där morsa du vet som ser förjävlig ut.

Fast Världen är Kommersialism. Jag är inte sån egentligen, säger hon, men man rycks liksom med. Alla jävla tidningar och bilder. Men jag tänker inte växa upp, inte i den betydelse som De lägger i de orden. Aldrig säga jag var också med i Amnesty när jag var liten, men man blir vuxen. Okej, realism, REALISM, men aldrig uppgivenheten. Käka piller, bearbeta, jobba jobba utan att tänka MEN ALDRIG UPPGIVENHETEN. Och snälla, aldrig hjärndödheten.

Och okej. Ansträngd ekonomi. Fattig. Så begränsad. Men jobba nätter, sjukt högt OB (man måste vara taktisk) , sova på dagarna. Friheten, FRIHETEN. Inga tider. Inga nätter, inga dagar. Och ingen hjärndödhet. Förresten vännen, vad är pengar ändå, vi har ju ändå vuxit ifrån kommersialismen, landat i oss själva du vet. Blivit äldre och allt det där.

Så jag lovar.
I dina tankar.
Du är inte ensam. 
Även om jag vet att du känner så. Även om vi ibland är natt och dag, så är jag med dig. Sitter därinne också, det ekar likadant hos mitt hjärta.

På ett sätt är vi ändå one mind.

Och jag ville bara att du skulle veta det.

.. var dagens absolut finaste citat.

Credd.

Nu: ännu mer livsfunderingar och korttidsplaneringar.

Det här är bara en sån dag. En sån dag då jag går runt på campus och väntar på jag vet inte vad egentligen. På att något slags liv ska börja eller någon slags insikt komma. Kanske. På en man med ett mission (att få mig i säng) som är väldigt fin när han ler. Men fin när han inte ler också.

Det här är en sån dag då allt omkring mig är SÅ MYCKET KÄNSLOR. Utom jag. Och all musik är så överdrivet emotionell att jag inte vet vad jag ska lyssna på. Men jag drar på Johnossi och tänker (som jag alltid tänker) att det är ett band som du skulle älska lika mycket som mig.

Och det är en sån dag då jag åker buss, träffar någon från ett annat liv som berättar om vad jag sagt när jag är full och skrattar så som hon alltid skrattar åt vad folk säger när de är fulla. Och jag känner ett plötsligt äckel för allting som har med festande att göra. För det är en sån dag. Och hon berättar om flickorna du sårat och jag tänker att du aldrig skulle såra mig. Men jag vet faktiskt inte vad jag känner för det.

För det är en sån dag. Då känslor och minnen försöker attackera mig, men det bara ekar tomt. Och mannen med missionet säger att jag låter ihålig (fysiskt alltså) och det kanske jag är också.

Men det gör inte så mycket. Förutom att det är rätt tråkigt kanske.

Den där insikten kan gärna komma nu.

Hej Fanny!
Du är väll den ende som har grepp om livet och framtiden!
Om Ca 1 år kommer det att handla om.
Jornalisthögskolan
Stockholm (1a på söder så klart)
Många galna kompisar,En del rödvin och många stora ider och om väskor,skor.
Det blir hur bra som helst.
MVH





(Tack.)

I've taken the fucking step:


Jag har börjat googla på kurser och universitet.


(Detta efter Ebbas fantastiska Oslo-berättelser och ännu ett av Elins jag-hatar-Växjö-tal. TACK. Ni är guld.)


Alla som känner mig och min framtidsrädsla borde vara jävligt stolta över mig.

Alla andra också för den delen.

Ny blogg till rekommendation.

Slitz redaktör.

(Ja, jag har inte upptäckt den på riktigt förrän nu.)




NOT:
Slitz står för i princip allt jag inte står för och brudarna på bilderna är ju verkligen hemska.
Men humorn är exceptionell och den står som FENOMENAL motvikt till allt creddigt, pretentiöst och bajsnödigt.
Roligt och jävligt politiskt okorrekt tror jag orden var.

HAHAHA.

Fuck you skvallerjournalister.

Förlåt vännen. Läste Håkan-inlägget med dina ögon.
Och nu sitter jag och lipar (blabla du vet ju hur jag är) och försöker dölja det för mamma och pappa för de blir alltid så nojiga när jag gråter.
Och förlåt till J också.
Känns jävligt klantigt av mig.
Förlåt.
Jag vet ju ingenting egentligen, precis som han skriver.



Men jag torkar tårarna för det är fredag. HEPP.

Vilket innebär att jag kan skjuta fram plugg ÄNDA till söndag och uppleva någon slags frihet under några timmar (om än skuld- och ångestbaserad över själva uppskjutandet).

Nu har jag 1,5 h tills jag får besök. 1,5 h som måste resoneras bort i mitt huvud. Det kräver påittandet av väääldigt viktiga sysslor som konkurrerar ut läsning av Le Petit Prince och spelning av Stella Starlight.
Det bästa jag dock kommit på än så länge är att duscha. Fast jag redan duschat idag.
Och sminka mig. Men jag är redan sminkad.

Damn.

Äh. Jag kan alltid hitta några kläder som behöver strykas.

DET ÄR JU FREDAG!

DEN ÄR FÄRDIG!
BEBIS!

FÄRDIG!

Jag har rapat och matat och klappat och tröstat och gullat och nattat i flera månader.
Slitit mitt hår, nästan börjat gråta på en franskalektion och jublat i centralhallen.

NU ÄR DEN FÄRDIG.

Mammas lilla hjärtegull Från romantiker till chauvinist, som bland många många andra bjuder på otroligt intresseväckande formuleringar som "Värt att notera är även att kritikerna lägger in "tjänar pengar och gör karriär" som något negativt i porträtteringen av kvinnobilden, vilket knappast kan vara en feministisk grundtes."

Jag vet att ni vill läsa den.
10 spänn upplagan tar jag.
Återkommer när jag har registrerat ett konto där ni kan sätta in era betalningar och allmäna donationer till stöd för hårt arbete.



(Och fortfarande slutar jag inte vilja framhålla att jag inte läst ut någon av böckerna. HEHEHE)

Efter som den evige följetången Min Far är så uppskattad kommer här en episod ur kvällen.

- Jag har ingen whisky. Jag är som en käring framför en garderob.
- Pappa. Hur många flaskor har du?
- Jag vet inte. Man kan inte räkna dem alla!

Sen sitter han på golvet och citerar Nils Ferlin medan han plockar med flaskorna.
Det låter ungefär såhär (nu får ni lägga till en teatralisk Nils Ferlinig röst):

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt som man hör.
Det sägs att en stjärna ska falla
var gång en människa dör.


Och sen skäller han på mig för att jag skriver analyser med alldeles för frekvent användning av ordet "då" och går ut i köket.

Jonas Hassen Khemiri läste noveller för oss som handlade om kärlek.
Men det var inte kärlek.
Utan det var kärlek på riktigt.
Det låter klyschigt som fan.
Men det var så det kändes.

Kärlek som innefattar allt det dåliga. Alla gånger man vill skrika och hoppas att man aldrig träffats och berätta alla gånger man tänkt göra slut och namedroppa alla andra man velat ligga med och hur mycket man stör sig på när du säger "men skärp dig" och hur mycket man hatar när du struntar i att diska.

Alla dina brister, alla mina brister.


Och just att allting har ett slut.
Och att det kanske inte var så det skulle vara.
Att inte VI. Ska vara.


Men att man ändå kan säga:

"Jag bara önskar att du någon gång kan förlåta.
För inget. Inget har varit som vi."

(Lyssna här)

Tack mamma och pappa för att ni älskade varandra och blandade era gener så fett.
Tack Gud för att du tänkte så grymt.

Tack att jag fick en röst som förhoppningsvis finansierar mig hela vägen över Atlanten.





(Att USA är ett land som jag i mångt och mycket föraktar får ni här exkludera. Jag menar: DET KOMMER JU ÄNDÅ BLI FETT!)

Sprid ut bensinen över solnedgången.
Riv ner staden.
Häll ut havet ända bort till horisonten.
Tysta ner musiken.


Vad vet du om månljuset
förrän du blivit sönderslagen under det?

Vad vet du om solljuset
förrän nån släckt alla ljusen?

Vad vet du om kärleken
förrän du förgäves hatat den?


Vad vet du om att inte vilja vakna längre?





(Hon kommer aldrig hit igen)

Tänka sig att socialtjänsten har valt att kontakta morsan till en sån där känd modebajsbloggare.

För att hon super för mycket.

He he he. Tycker jag.

(Och nej jag tänker inte länka vare sig bloggaren eller tidningen som skrev om det. För ni är strängt förbjudna att läsa båda. Vet ni väl. Roa er istället med att kolla hur många nobelpristagare i litteratur ni någonsin har läst. Jag cashar in på sex. Av hundra. Det är jävlarimig lite.)

Ja. Bäst att skriva om litteratur liksom, och inte om mitt hemliga supande när man är såhär offentlig.
Annars kan man få socialtjänsten på sig.

Vill bara klargöra efter ett flertal reaktioner över mitt allmäna mående:
("För jag läser din blogg och jag undrar liksom.. hur är det?")


DET ÄR BRA.
JAG MÅR BRA.
TACK TACK.

Jag är bara lite lipig.
Eller sentimental.
Och det är jag liksom bara.

Det är skönt och det känns som en human sida av mig.
Till skillnad från mina andra ickehumana robotliknande sidor (hahaha).

Det är lika jävligt som vanligt med andra ord.
But in a very good way.

Idag.
För att vi började derivera.

Och för att du alltid pratade om derivering.



Och för hur du kastade din glass vid mina fötter den där sommardagen och sa:
jag vill inte ha mer.

(Okej det här blir en aaaaning pretentiöst men det får det bli.)

Alla som jag träffade igår:
Tack.
För att ni finns.
Ni.
Tillsammans.
När ni skrattar och säger dumma saker
och mycket smartare saker
än väldigt många andra jag träffar.

Bara känslan av er omkring
får mig att må så oförskämt bra.

För att citera Hanna (tror jag):
Jag kan aldrig vara tillräckligt tacksam för att ni låter mig vara mig.


Och inatt somnade jag lycklig.

Markus var ju bra. Men inte jättebra.
Förmodligen för att jag sett konserten två gånger och lyssnat sönder plattan.
Och just därför sa jag nej när de frågade om jag ville recensera.

Men Jonas blev sjuk och nu fick jag recensera ändå. Vilket kanske inte var riktigt fair för lilla Mackan. I alla fall så utspelade det sig såhär på ett nattligt Smp igår:

Jag sitter och hyperventilerar, har mellan kvart i tio och kvart över att skriva ihop 2500 tecken.
16 minuter över störtar redigerings-Per in.
Redigerings-Per: Hej du. Var är texten?!
Jag: Den ligger inlagd nu. Sparade precis.
Redigerings-Per: Fakta-rutan också?
Fanny: Japp.
Redigerings-Per (springer iväg): SKITBRA INSATS.

3 minuter senare.

Redigerings-Per (störtar in igen): Den är ju inte alls där?
Fanny: Jo. Jag sparade ju den.
Redigerings-Per: Men dokumentet är helt tomt?
Fanny: Neeeeej. Nej nej nej nej. (Startar upp programmet).
Tjänstgörande webredaktör Henric (spankulerar in med en kaffekopp): Jaså, jobbar folk såhär sent här?

Fanny och Redigerings-Per svarar inte utan stirrar på skärmen.
Några fruktansvärda minuter förflyter.
Är allt borta?
Måste vi ta Hilda Stenmalm-artikeln som backup?

Fanny: JA! Där är den!
Redigerings-Per: Jaså DÄR. Haha! (Kutar iväg)

Så nu är den ju i tidningen i alla fall.
Fattar fortfarande inte hur jag lyckades få ihop en text med rätt längd som ändå funkade på så kort tid.
Jag är fan grym.

(Förutom det lilla faktafelet som smög sig in och som jag fick ett jättejättelångt och aggressivt mejl om i morse (hihi). Men det är korrigerat på webben nu.)

Ah. Och här är den.



Ja hörrni barn.
Nu fick ni en liten inblick i hur det funkar på en nattredaktion.

Tänka sig, att bloggen inte bara är läsvärd - den är UTBILDANDE också.

Okej kära väninnor.
Då får ni allt precisera vad ni menar med ett Lunarstorm-inlägg.
Bara det inte inkluderar dagens outfit står jag tämligen öppen för förslag.

Tog mig förresten in och läste lite på Lunarstorm för ett tag sen.
Jag mådde dåligt i flera dagar.
Så ni får verkligen precisera vad ni menar.

IIH IIH IIH ikväll blir det Mackan!
Markus Krunegård that is.

Fast egentligen så är jag inte särskilt uppspelt eftersom jag redan sett giget två gånger och eftersom han förmodligen inte kommer ändra ett skit. I vanlig ordning.

Ärligt talat så är jag nog lite orolig. För att konserten ska sluta på samma sätt som förra gången (hej P&L-människor ni kanske minns jao) då jag rent ut hatade mig själv för att jag gick dit.

Jaja.

Här sitter snyggingen (nu tänker J: WHAT?! Hon är ju störd!) en regnig kväll i taxi på Söder och sjunger. 

Gud. Ligg med mig.

För att jag är så otroligt snäll (och för att jag inte vill jobba eller plugga lalala) så kommer här en liten lista med fina youtubeguldisar.


1. Lisa lovely lovely Ekdahl och Lisas lovely man hos love Luuk.

2. Sundström och Ramsby. (När hon sjunger amen du, det var ju redan som en saga så måste ni föreställa er ett stört hängivet band, hängiven publik och en kvinna med blödande röst och en 18-åring med fullständigt blödande hjärta som undrar vad fan hon har gjort. (Hanna du var ju där. Hoppas du dog lika mycket som jag.)

3. Och självklart Flight of the Conchords. Den här för att den är lite mer osedd (i alla fall bland mitt crew) men lika jävla briljant. (Observera störda röstnergången vid 5.22!)

4. Gamla Robyn. Innan hon blev sådär superduperjagståröverallaandra-cool. Fint: svenskhet. Ännu finare: tsunami memorial.

5. Och skulle mitt liv (as I wish it to be) vara en låt. Så skulle det vara den här.

6. Slutligen det här underbara klippet från Mycket mer än müsli för att jag blir helt emo när jag tänker på Peace and Love och för att det bandet bara betyder sjukt lyckliga saker för mig.

Jag behöver din famn
att gömma mig i.
Jag behöver din hand
mot min melankoli.

Jag behöver dina drömmar
då mina inte räcker till.
Jag behöver all din vilja
de dagar jag ingenting vill.