Det här är bara en sån dag. En sån dag då jag går runt på campus och väntar på jag vet inte vad egentligen. På att något slags liv ska börja eller någon slags insikt komma. Kanske. På en man med ett mission (att få mig i säng) som är väldigt fin när han ler. Men fin när han inte ler också.

Det här är en sån dag då allt omkring mig är SÅ MYCKET KÄNSLOR. Utom jag. Och all musik är så överdrivet emotionell att jag inte vet vad jag ska lyssna på. Men jag drar på Johnossi och tänker (som jag alltid tänker) att det är ett band som du skulle älska lika mycket som mig.

Och det är en sån dag då jag åker buss, träffar någon från ett annat liv som berättar om vad jag sagt när jag är full och skrattar så som hon alltid skrattar åt vad folk säger när de är fulla. Och jag känner ett plötsligt äckel för allting som har med festande att göra. För det är en sån dag. Och hon berättar om flickorna du sårat och jag tänker att du aldrig skulle såra mig. Men jag vet faktiskt inte vad jag känner för det.

För det är en sån dag. Då känslor och minnen försöker attackera mig, men det bara ekar tomt. Och mannen med missionet säger att jag låter ihålig (fysiskt alltså) och det kanske jag är också.

Men det gör inte så mycket. Förutom att det är rätt tråkigt kanske.

Den där insikten kan gärna komma nu.