MAKE MAMA PROUD NOW GOD DAMN IT.





Vi: Charlotte, you do know that our vacation is.. well, not a vacation.
Charlotte: Yes, I know, I know. But this is the last time in your life it will be that way!

Så blev en jul igen och igen.

Då var det åter dags att ta tomten i hornen och sätta fart på det där irriterande änglaspelet som av någon outgrundlig anledning ringer in julen hos tomtarna Nilsson.

Det har i vanlig oordning varit ett år som förvånat alla som kommit i närheten av idyllen längst ute på Hovshaga. Vad tänkte alla de som såg den höjdrädde husfadern måla vindskivorna stående på marken med en flaggstång som penselskaft? Vad tänkte alla de som såg den ömma modern uppflugen på en stege endast iförd urvuxna tangatrosor och gummistövlar? Och vad tänkte alla de som blev rökförgiftade när den unga dottern för första gången i sitt 18-åriga liv skulle laga mat? Ja tänk – de skulle bara veta vad som hände innanför det faluröda bländverket.

Det här var året när mor i huset skulle behandla sin makes allergi med ögondroppar, att det var Revaxör i flaskan märkte hon inte förrän den blinde gubben skrek i panik. Om hon märkte det ens då. I år har nämligen Anette mest tänkt på sig själv. Plötsligt skulle öron piercas, naglar målas, och stövlar klackas. Och när det var dags att bära örhängen på allvar så hängdes det dit två vispar(!?) En symbolik vars bråddjup inte ens hennes terapeuter förstod. Å andra sidan gav den misshandlade fadern igen när han på födelsedagsmorronen skulle väcka sin älskade med en puss på kinden. Det slutade med iltransport till akuten och röntgen med en förmodad bruten nymålad tå.

Förstod gjorde inte heller husfadern – han såg snarast ut som en fågelholk – när hans fru utklassade hela Sveriges och halva Skottlands whiskyelit under en dofttävling på Orkneyöarna. Själv satt han genomförkyld på sitt livs whiskyresa och drack sorter han drömt om hela sitt liv. Det kunde lika gärna ha varit Pucko och bananlikör. Hans avtrubbade sinnen har också yttrat sig på andra sätt under året. Han lyckades till exempel tala om för sångaren i In flames – en av Sveriges mest kända och miljonsäljande rockstjärnor – att han borde klippa sig och skaffa ett riktigt jobb.

Dotter Fanny har minst sagt varit ute och cyklat i den stora vida världen – fast cykeln får mycket sällan följa med hem. Den första rejäla trippen slutade med att hon dumpade sina väskor och sprang ifrån sina kamrater på Kastrup. Den andra med att flygbolaget gick i konkurs. Att hon ändå lyckades ta sig hem är ett mysterium. Hon trodde nämligen att det räckte med att vara Famous-Fanny för att kunna flyga från sådana småstäder som Paris. Att man behövde bokningsnummer och biljetter trodde hon bara gällde vanliga människor.

Det här var också året då familjen döpte sin lilla bäbis, åtminstone behandlar mor i huset minstingen som en sådan. Det borde ha gjorts för 14 år sedan, men det är förmodligen något som fortfarande står på någon av Anettes kilometerlånga att-göra-listor. Att ingenting blir gjort beror i hög grad åt att det tar så mycket tid att skriva upp vad som ska göras. Nu insåg Calle att enda chansen att få ta på sig nattlinne och doppa huvudet i vigvatten var att göra det själv. Familjens största bäbis, Ellen, har också fått allt hon pekat på av sin godhjärtade mamma. Har inte hemtjänsten fått rycka ut på så fruktansvärt svåra uppdrag som att hänga upp en adventsstjärna så har det gällt att impulsköpa leksaker, som elektriska pianon, för en hel månadslön.

Så förflöt ännu ett år i den faluröda idyllen och i sanningens namn ska sägas att det inte blev alls som vi trodde, det blev ännu värre! God jul alla vänner, nästa år är nog allt i sin oordning igen.

Kort update till er som jag inte träffar men som ändå undrar what the fuck's up:

1. Jag typ bor i Kamillas bil. 

2. Jag och livet börjar bli lite mer homies igen.

3. Jag tror faktiskt vi kan fixa den där jävla utbildningen. Även om det inte blir något lov för oss, inte.

Malmö;
 
"Hit ska du gå om du vill ha champagne och kokain, dit ska du gå om du vill ha typ öl". USA, Gambia, preventivmedel, kvinnokämpandet, ensamheten som ändå är bra på något slags sätt, och Stockholm oh Stockholm där håller de så hårt på sina gäng - det är nästan omöjligt att komma in. Bitterheten, uppmuntrandet, leva med sitt jobb (magsår), perspektiv på livet liksom, och ensamheten igen.

Annika Norlin, "du ser ju ut som en journalist liksom, ja med håret och stilen sådär", klappad på huvudet, studieskulderna, tio år fram, tio år bak, Ungern, Europa, Jugoslavien. Spela inte bara metal utan också jazz, gospel, funk. Min bästa vän. Hatar ungar. Politik, allt är ju politik egentligen, men man måste respektera fråga lyssna. Kanske kommer ni få gå på en prom när ni är därborta. (Respect ask listen).

Och Jesus. Och Gud. Judas. Bibeln. Sex. Synd.

Alla jävla gubbar liksom. Och samhället, eller föräldrarna, eller skolan. Jag vet inte. Men det har gått snett, och det måste man börja inse. Och bekräfta, våga säga. "Men skriv om det då!" Ja. Det har jag gjort. I omgångar.

En miljon dollar i studieskuld. Malmö. Stockholm. Världen.

Nu. Då. Snart.


"Det jag tror det handlar om, Fanny, det är att inte drivas av missnöjdhet, utan vara nöjd - men ändå vilja mer."



(Gud vad det är flummigt och livet och vinet just nu. Men så är det ibland.)

Bla bla bla sju sköna skåningar i en bil och whisky och saxofonisten och Lauryn Hill och jazzen och trötta vänner och hittigheten och snart morgon igen.


Bla bla bla livet bla bla bla.