Min vän,

Det är ingen riktig snö, men det är kallt. Och halt; ännu har ingen saltat cykelvägarna.
Växjö såg ut som ett vykort idag. Du vet när man kommer med bussen från Teleborg, förbi Öster, och tittar ner mot parken. Träden var vita av natten och tåget körde precis förbi. Det var så vackert.

På gatorna är allt som vanligt men ändå förändrat. Alla är så små. Korta liksom. Jag kan inte undgå känslan att alla som tar studenten flyttar samma dag. Även om jag vet att det inte är så. Du vet ju att det inte är så. Men det känns som det. Och kvar blir.. ja.. Vi liksom. Inte vi som i du och jag, men vi som i vi som inte riktigt vet vad vi gör här men inte vet vad vi skulle göra någon annanstans heller.

Det är så tråkigt. Men samtidigt så fantastiskt. Så överväldigande av tristess och välbefinnande, varenda liten skärva av liv blir på något sätt vibrerande - oproportionell jämfört med sin faktiska betydelse. Ett slags eufori i ledan. En fin balans mellan trygghet och panik.

Det är märkligt. Men samtidigt betryggande när man tänker på vad som komma skall. Ett slags limbo vi befinner oss i nu. Säkert. Lugnt. Likadant. Allting likadant. Varenda klänning gör mig likadan. Smal. Blond. Varenda sko gör figuren likadan. Lång. Smal. Varenda läppstift gör läpparna lika förljuget vuxna. Jag blir så trött.

Idag var jag på väg att ta fram en kökssax och klippa av mig själv för att få någon förändring. Men det är skönt att vara trött också. Skönt att få sova. Jag somnar på rygg med armarna utbredda över sängen och vaknar likadant. Somnar med en mjuk känsla innanför bröstet. Det känns bra.

Jag undrar hur det är hos dig. Har ni någon snö, eller ens frost? Ser du fortfarande likadan ut i dina jeans?

Det skulle vara kul att höra från dig.