RAOOOOUGHHHHHHHHH VAD JAG BLIR ARG! Eller okej, kanske inte så arg men.. eller jo. Fan, jag är arg.

Jag hatar redigerare. There. I said it.

Eller, nej, det gör jag ju inte egentligen. För gör man det så är man oprofessionell och bara jobbig att jobba med. Och klagar man så är man bara tonårsobstinat. Och det är ju inte jag, nej nej.

Men jag är.. irriterad. För ni vet hur det är, man är skitstressad och det var jävligt längesen man åt och deadlinen kommer närmare och närmare och måste måste måste bli färdig för snart ska tidningen skickas och man måste mejla det typ NU. Så man kämpar med att få fram vad man vill säga, på något ändå lite fyndigt sätt, i alla fall lite, och sen ser man SHIT det är över textlängden och chefredaktören ringer och undrar VAR ÄR DEN.

Men sen har man till slut fått ihop det, och man mejlar det samma minut som den absolut sista deadlinen är sagd.

Bara för att på morgonen få se att nån jävel har ändrat om hela slutet, lagt till fula utropstecken överallt, eller helt enkelt tagit NÅGON ANNANS text och satt dit FANNY NILSSON under den (true story). Helt enkelt bajsat ner alltihop.

Då hatar man faktiskt redigerare.

Om du verkligen vill veta vad som gick snett, allt beror på Vasavägen 27.

Hon ringer upp och säger "HAR DU INTE LÄST MITT MEJL?!" men det har jag inte. Men jag säger ändå saker som ingen annan säger till henne FÖR INGEN ANNAN FATTAR JU. Jag säger att jag saknar henne och jag saknar stället och jag hatar att jag inte kan åka dit (jävla krönika, men jag ångrar inte att jag skrev den, så konstigt att en löjlig krönika kan förändra allt så mycket).

Hon säger att hon har fått två nya jobb och jag säger att jag är stolt över henne och hon säger att ingen utom jag fattar; "Jag ska fan inte till USA, jag ska till Paris."

Jag vet, hon skulle aldrig åka till USA för hans skull, och jag kan till och med föreställa mig hennes lägenhet och hennes målningar där i Paris. Hennes målningar. Jag tänker på hennes målningar. De är fantastiska. Verkligen.

Jag vet att jag låter klyschig, men jag skiter i det för hon behöver höra det, när jag säger "you gotta follow your heart baby" och sen går jag upp och skriver det här på ett block ur Ångesthögen och tänker på hur hon ser ut när hon gråter.

Och jag undrar vad fan det är egentligen jag håller på med (försöker plåstra ihop dig på avstånd) och lyssnar på Moneybrothers It aint gonna work.

Varför har jag sett tre musikaler inom loppet av två veckor? Jag hatar musikaler. Musikaler står för allt jag inte står för.

Men vi kan ändå säga såhär:

Hairspray: Jag hatar musikaler.
Mamma Mia!: Damn jag måste börja lyssna mer på Abba.
Across the Universe: Måste se den igen, måste skaffa soundtracket.

(Beatles smyghyllning till LSD i rubriklåten är ju helt fenomenal för övrigt.)

Rigmor Gustafsson pratar på nyhetsmorgon och mitt lilla jazzhjärta gråter. Igår började festivalen på Skeppsholmen och mitt lilla jazzhjärta gråter.

För det var Där det regnade regnade regnade och vi var så äckligt blöta, men det var så äckligt bra så vi bara stod kvar. Jag tror jag bara hade en jeansjacka på mig. Vi tog en taxi hem efteråt och Stockholm var sådär fredagskväll och gulskimrande som hon bara är när man drömmer om det.

Och det var Där som han med håret stod och höll om mig hela kvällen och det var förmodligen lika jävla bra igen och när vi gick hem hade jag skoskav så han bar mina skor. Det var sommarkväll på riktigt, djurgårdsfärjorna hade gått och lagt sig i hamnen och vi gick hela vägen hem till Vasastan.

Rigmor säger att hon precis haft en större spelning i Tyskland, men att det ändå är en helt annan grej på jazzfestivalen.

Och han säger att han inte tror att han gillar jazz och undrar om han får byta kanal.

Och mitt lilla hjärta gråter.

Ser till att täcket ligger på så fint som möjligt. Trapphuset är svalt som alltid och fult som alltid och jag går ner de fyra våningarna. Lägger nyckeln i brevlådan. Ute är det varmare än jag trodde att det skulle vara och det kommer som en sån där obehaglig överraskning. Går snabbt förbi barnfamiljen som bor på vägen och undrar igen varför det bor en barnfamilj här. I detta syndens näste.

Hittar solglasögon i min väska och känner mig som en slampa. I kläderna alltså. Äh, kanske in being också. Jag hittade min favoritbok i röran där i lägenheten så jag sitter och läser på busshållplatsen. Det känns skönt. Inbillar mig att folk inte tror att man är så blåst som man ser ut. Damn vad jag ser blåst ut när jag sitter där. I den stört tajta kjolen. Tur att jag har boken.

Bussen är om möjligt ännu mer äckligt varm. Mina lår blir helt blöta, men jag sitter med dem i kors ändå för jag har verkligen hakat upp mig på det där med billigheten. Får ett sms som undrar om jag är kvar och värmer upp sängen tills efter jobbet och jag tänker att jag har slutat att tycka sånt är gulligt. Fan, varför kan det inte bara vara gulligt igen.

I delen avsedd för barnvagnar sitter det ett sepebarn med en assistent. Det är en sportig rätt söt kille och jag tittar på honom en stund. Assistenten alltså, inte sepebarnet. Förundras över assistentens engegamang som faktiskt verkar genuint. Han lyssnar på sepebarnet och hans ögon, för att vara lite klyschig, glittrar till sådär som när man bryr sig om någon. Märkligt.

Läser men tänker på när man tänker på vintern att man vill ha sommar. Hur man längtar och säger till sig själv ååååh varför tog jag inte vara på det. Försöker få tillbaka den känslan av tacksamhet, men tänker bara på hur dum den är. Jag svettas som fan och trots allt så är ju väder bara väder och korta kjolar är korta kjolar.

När jag går hem från bussen ligger våra grannungar med alldeles för mycket pengar vid sin pool. De tittar på mig och Magnus Ugglas Vittring spelar ur någon radio.