Hon ringer upp och säger "HAR DU INTE LÄST MITT MEJL?!" men det har jag inte. Men jag säger ändå saker som ingen annan säger till henne FÖR INGEN ANNAN FATTAR JU. Jag säger att jag saknar henne och jag saknar stället och jag hatar att jag inte kan åka dit (jävla krönika, men jag ångrar inte att jag skrev den, så konstigt att en löjlig krönika kan förändra allt så mycket).

Hon säger att hon har fått två nya jobb och jag säger att jag är stolt över henne och hon säger att ingen utom jag fattar; "Jag ska fan inte till USA, jag ska till Paris."

Jag vet, hon skulle aldrig åka till USA för hans skull, och jag kan till och med föreställa mig hennes lägenhet och hennes målningar där i Paris. Hennes målningar. Jag tänker på hennes målningar. De är fantastiska. Verkligen.

Jag vet att jag låter klyschig, men jag skiter i det för hon behöver höra det, när jag säger "you gotta follow your heart baby" och sen går jag upp och skriver det här på ett block ur Ångesthögen och tänker på hur hon ser ut när hon gråter.