Ser till att täcket ligger på så fint som möjligt. Trapphuset är svalt som alltid och fult som alltid och jag går ner de fyra våningarna. Lägger nyckeln i brevlådan. Ute är det varmare än jag trodde att det skulle vara och det kommer som en sån där obehaglig överraskning. Går snabbt förbi barnfamiljen som bor på vägen och undrar igen varför det bor en barnfamilj här. I detta syndens näste.

Hittar solglasögon i min väska och känner mig som en slampa. I kläderna alltså. Äh, kanske in being också. Jag hittade min favoritbok i röran där i lägenheten så jag sitter och läser på busshållplatsen. Det känns skönt. Inbillar mig att folk inte tror att man är så blåst som man ser ut. Damn vad jag ser blåst ut när jag sitter där. I den stört tajta kjolen. Tur att jag har boken.

Bussen är om möjligt ännu mer äckligt varm. Mina lår blir helt blöta, men jag sitter med dem i kors ändå för jag har verkligen hakat upp mig på det där med billigheten. Får ett sms som undrar om jag är kvar och värmer upp sängen tills efter jobbet och jag tänker att jag har slutat att tycka sånt är gulligt. Fan, varför kan det inte bara vara gulligt igen.

I delen avsedd för barnvagnar sitter det ett sepebarn med en assistent. Det är en sportig rätt söt kille och jag tittar på honom en stund. Assistenten alltså, inte sepebarnet. Förundras över assistentens engegamang som faktiskt verkar genuint. Han lyssnar på sepebarnet och hans ögon, för att vara lite klyschig, glittrar till sådär som när man bryr sig om någon. Märkligt.

Läser men tänker på när man tänker på vintern att man vill ha sommar. Hur man längtar och säger till sig själv ååååh varför tog jag inte vara på det. Försöker få tillbaka den känslan av tacksamhet, men tänker bara på hur dum den är. Jag svettas som fan och trots allt så är ju väder bara väder och korta kjolar är korta kjolar.

När jag går hem från bussen ligger våra grannungar med alldeles för mycket pengar vid sin pool. De tittar på mig och Magnus Ugglas Vittring spelar ur någon radio.