Sitter i hippierummet.

Mina drömmar på några kvadratmeter. Jag vet inte hur många, rätt så få, men det är tillräckligt. Fast bebott av andra saker. (Mina.) Och ett kök kanske. Och en annan stad genom fönsterrutan. Planeringar på väggarna, tidslinje över The Cold War,  jävlar anamma. Böcker böcker böcker. Liksom allt det där.

Men tänk om man går sönder i sommar. Man får vara förberedd på det, ha det med i sina uträkningar. Även om tron (Jesus, människan, godheten, livet, åh LIVET) vacklar och det är ju ändå på ett vis sant att den som inte är kommunist när han är ung är en idiot och den som fortfarande är det när han är äldre är också en idiot. Kanske antidepressiva, men bara en liten dos, det är inte så allvarligt egentligen. (Lilla gumman).

Det kommer lösa sig.
Klart det kommer lösa sig.
Frågan handlar om Tid.

Men jag kan bara inte sitta och dra mjölkpaket över ett laserljus och säga 137 och femtio tack DET GÅR INTE. Och Mona och gänget har ju egentligen rätt, efter allt man läst om socialism VS kapitalism throughout the 20th Century. Det är bäst med en blandning, det finns ingen ideologi för alla. Men den som ger högst studiestöd ska få rösten. Klarar inte hjärndödheten.

Bara önskar att jag (vi) kommer växa ifrån allt totalt meningslösa och idiotiska. Det vi egentligen inte vill tycka om. Fucking kläder, fucking mode, och jag tror det också, att vi kommer bli för gamla för det alltså. Jag hoppas, men aldrig bli en sån där morsa du vet som ser förjävlig ut.

Fast Världen är Kommersialism. Jag är inte sån egentligen, säger hon, men man rycks liksom med. Alla jävla tidningar och bilder. Men jag tänker inte växa upp, inte i den betydelse som De lägger i de orden. Aldrig säga jag var också med i Amnesty när jag var liten, men man blir vuxen. Okej, realism, REALISM, men aldrig uppgivenheten. Käka piller, bearbeta, jobba jobba utan att tänka MEN ALDRIG UPPGIVENHETEN. Och snälla, aldrig hjärndödheten.

Och okej. Ansträngd ekonomi. Fattig. Så begränsad. Men jobba nätter, sjukt högt OB (man måste vara taktisk) , sova på dagarna. Friheten, FRIHETEN. Inga tider. Inga nätter, inga dagar. Och ingen hjärndödhet. Förresten vännen, vad är pengar ändå, vi har ju ändå vuxit ifrån kommersialismen, landat i oss själva du vet. Blivit äldre och allt det där.

Så jag lovar.
I dina tankar.
Du är inte ensam. 
Även om jag vet att du känner så. Även om vi ibland är natt och dag, så är jag med dig. Sitter därinne också, det ekar likadant hos mitt hjärta.

På ett sätt är vi ändå one mind.

Och jag ville bara att du skulle veta det.