Jag är ju inte en tjej som har planscher på väggarna. Som säger "men ååååh han är ju så sööt" om någon ful såpakändis med alldeles för mycket hårgelé. Jag skulle ju aldrig beundra en främmande människa för något annat än deras hjärna eller personlighet.

Verkligen.
Inte.


Men damn.
När snubben som alltid sitter till höger i Idol-juryn ler och säger "du berörde verkligen mig" så vill jag ju bara gifta mig och skaffa fem hundra ungar. Pussa de där äckligt vita tänderna i all evighet i ett radhus i en förort amen.
Såååå fiiiiiiiin!

Och han är ju inte ens snygg. Bara sådär äckligt amerikanskt perfekt I-know-I-look-good-and-I-work-out-snygg.
Och så liknar han någon annan amerikansk skådis som spelar i nån random kriminalserie som går på trean eller fyran.

VAD FAN ÄR DET MED MIG?!?!



När vi ändå är inne på Idol (ja, jag såg ett avsnitt igår och nu är jag en tragisk svenne-idoltittare).

Lars Eriksson.

LÄMNA PROGRAMHELVETET VAD HÅLLER DU PÅ MED?!

Ge ut en egen platta med Dylantolkningar, åk och spela på småfestivaler och var den blyga lilla fattigpoet du är. Vad fan som helst! HOPPA AV den där jävla välpacketerade, vitsmajlande, smörwailande bajsproduktionen. Gör inte en Amanda Jenssen. Är man med i Idol kommer man aldrig bli accepterad i musiksverige och så är det.

(Hur stor chans är det att Lasse läser det här? Förmodligen zero eftersom han inte precis känns som killen som googlar sig själv, än mindre läser 18-åriga tjejers bloggar. Men vi får hålla tummarna.)