"Guuuud vad jag lipade" och "ÅÅÅÅÅH det är ju så FIIIIIIIIIINT!"

Alla fattade Hemingway utom jag när vi jobbade med hans verk. Så jag blev sur och anti-Ernest. Kände mig dum och platt som inte blev rörd av hans "fantatsiskt subtila isbergsteknik." För Hemingway säger saker utan att säga dem. ÅÅÅÅÅH så smart.
 
Men det fattade inte jag.
Och därför blev jag sur.

Men idag hörde jag hans kortaste novell som tydligen också ska vara enligt honom själv, hans bästa verk.
Den är på sex ord:

For sale: baby shoes, never worn.

Och då dog jag.

(Kanske dog jag lite mer än vad ni gjorde nu, om ni inte har läst A Farewell to Arms vill säga, där huvudkaraktärens - baserad på Hemingway - fru dör i slutet under förlossning. BUÄHUUUUHHHUUU)

Så nu är jag lite mer buddy med Ernest.


Andra livshistorier sammanfattade i tre ord (ur en bok av nån Larry Smith-snubbe)
.
Zak Nelson: I still make coffee for two.
Rip Riley: No wife. No kids. No problems
Hanna Davies, nio år: Cursed with cancer. Blessed by friends.