Jag ägnar som sagt en hel del tid på att ha dåligt samvete. För att jag äter, för att mina föräldrar inte super och slår, för att jag har betydligt mer pengar än vad jag behöver. Särskilt det där med pengarna.

Och inga argument fungerar, "men du jobbar ju så mycket", "du kan ju unna dig". BLA BLA BLA BLA.

Så jag försöker liksom kompensera det. Bjuda bort lönen. För att må lite bättre med mig själv. Som att idag bjuda min dyslexiväninna på lunch med argumentet "Det är sjukt orättvist att hon har dyslexi och inte jag. Jag lever ju på att jag inte har det. Hon hade aldrig kunnat få mitt jobb. Så hon får mina pengar."

Jag får så ofta impulsen att betala för folk att jag inte vet om det är medmänskligt eller bara dumt. Jag vet inte riktigt vad det är jag försöker hela. Men hon blev glad i alla fall. Och mätt.