Okej då.

Det känns lite jobbigt att jag inte kunde vänta längre än såhär, vara lite coolare än så, men vafan. Fast den här bloggen har faktiskt funnits i ett år. Dock väldigt slumrande.

Men Hanna, det här är väl lite för dig. För att din blogg är det bästa jag vet, och för att du ska slippa den där jobbiga känslan när det bara är Seinfeld kvar att kolla på. I alla fall för några minuter.

Och för att du peppade mig, din jävla sockerbit.

Det enda jag är lite orolig för, Hanna. Det är att vi inte kommer ha nåt att prata om på lunchrasterna längre. Eftersom vi alltid pratar om störda grejer som hänt, och eftersom vi alltid skriver om de där störda grejerna precis när de har hänt. Men hey nu är det ju sommar och skolan ligger nergrävd i två stora papperskassar på mitt rum. (Det stavas Å-N-G-E-S-T)

Och hej alla andra. Ni är ju ändå några stycken som har requestat det här (ja, inräknat mig själv. Damn).

Här tänker jag i alla fall vara allt jag inte var på smp.se-bloggen. Eller allt jag var och mycket mer.

Privat, tonårspretentiös och intern.

Det kommer bli gött.