Midsommarafton och jag sitter och äter marrängsviss och lyssnar på en väldigt utförlig beskrivning hur man lägger tak, följt av en femton minuters lång diskussion om kopparna vi dricker det perfekta kaffet i. Får fyllesms från ungdomsvärlden och vill gå hem och lägga mig.

Perfekt inredda hus med perfekt lagom mycket luft mellan tavlorna gör mig alltid så sjukt deprimerad. Jag vill bara kasta alla dyra vaser, riva sönder alla designmattorna och skrika HUR MÅR NI EGENTLIGEN. Jag ska ha ett jättefult hus med bara massa skit. Bara av princip. Trångt också. Och fula ungar.

Men jag sa tack så mycket det var jättetrevligt och tack så mycket det var jättegott. Sen gick jag hem och la mig.