Fanny: Mamma, vad är det med mig. För ett år sen var jag helt "åh, fadderbarn, åh mänskligheten, vi är så KAPABLA!". Men nu är jag bara arg. Hela jävla tiden. Arg, arg arg. Jag hatar alla människor. Alla jävla tröga idiotiska människor. Varför lever dem?
Pappa: Hitler hade en jävligt bra lösning på det där.
Mamma: Fanny. Du avancerar för fort. När man är i tjugoårsåldern tror man att man kan rädda världen, när man är trettio blir man tveksam. Sen när man blir fyrtio blir man så bitter som du är nu och tänker "äh vad fan det spelar ingen roll, vi lägger ner skiten."
Fanny: Så jag är fyrtio?
Mamma: Hehe. Ja.



(Kom Bob Hansson, kom Stefan Sundström, kom Jesus, kom Gud.
Kom och predika för mig.
Kom och få mig bli en bra människa igen.)