Eftersom den här bloggen får utstå vissa, förvisso tämligen implicita, beskyllningar för att, så att säga, uppehålla en grad av suicidalitet - förhållandevis för ansenlig och utvecklad för dess intention att agera och verka som något slags divertissemang och förståelseväckande medium - känner jag mig nu nödsakad att tillta vissa illustrativa interventioner.

Jag är inte bara en oförbätterlig och utsiktslös gnällande tonåring.

Jag kan, som sig bör, faktiskt vara jävligt gladlynt och skäligen festlig.

Således ett bildbevis för att styrka kredibiliteten av detta anförande:




(Jag lovar, jag är egentligen en party människa. Du vill bli min vän.)