Och jag som trodde att jag kunde sätta mig in i människors situationer.
Och jag som trodde att jag var öppen mot alla.
Och jag som trodde att jag accepterade, men okej, i alla fall respekterade, olikheter och konstiga val och idiotiska kommentarer.

Och jag som trodde att jag hade en sån fin bild av människan, MÄNNISKAN liksom. Lika värde och älska och allt det där. Färgad av sin kultur, allt handlar om kunskap, ingen kan hjälpa sin idioti egentligen. Bla bla bla.

Det känns jobbigt att erkänna det.
Men det är ju rätt mycket bull.

Är man en idiot så är man en idiot och då vill jag inte ha med dig att göra.


Jag kanske borde gå in för imagen "elitistisk, bitter och cynisk" istället för den medmänskliga, snälla och respekterande approachen jag jobbar för nu.

Det känns i alla fall enklare.
Och ärligare.
Faktiskt.