Det var en fin kväll när jag låg i mitten på den stora svarta mattan och skrek och hyperventilerade och du kom över med en pizza i ena handen och elva hundra filmer i andra. Det var en fin kväll när vi åt den där pizzan i sängen bara för att jag ville det, även om du tyckte det var besvärligt. Och du sa hela tiden "vad fin du är" även om jag kanske hade mascaraspår långt ner på hakan. Det var en fin kväll när vi sen åkte på nån konsert bara för att jag ville och det var så fint att du blev så glad och ville prata med bandet efteråt. Det fortsatte att vara fint när vi sen kom hem, men det vill jag inte skriva om här, fast det minns du nog själv, och skrikandet på mattan kändes väldigt långt bort nu.

Visst var det fint då?