Och så kastas verkligheten i ansiktet på en.

Tvingas att faktiskt lämna huset. Märker att Sverige är situerat i en isvak. Går upp sju timmar tidigare än vanligt. Ser solen kort genom matsalsfönstren (om jag har tur) eftersom det var mörkt när jag kom och mörkt när jag åker hem. Pluggar i tio timmar.

Kommer hem och överväger på allvar att gå och lägga mig.
Klockan 18.37.
Tappar ord, kan inte prata, frågar vad människor heter.
Är så trött så jag kan kräkas.


Kan fortfarande inte bestämma vad jag tycker om att lovet är slut.