När Ines och jag satt djupt engagerade i ett ömsesidigt överdådigt självsmickeri klockan 20:09 (vilket är det enda vi gör på Smp) slog det mig att det finns människor. Som man liksom är nära. Fast man inte är nära.

Som man inte gått i lågstadiet med, inte supit sig full på cider och kräkts tillsammans med, inte hatat lärare tillsammans med, inte åkt till Sälen tillsammans med, inte sminkat sig tillsammans med och inte lipat tillsammans med.

Men som man ändå är liksom... nära.
På ett helt annat sätt.

Detta är ju inte bara en hyllning till fröken Micanovic, även om det verkar så, utan till alla män och quinnor därute som jag står nära även om vi inte håller uppe vårat "läget annars?" särskilt frekvent:

Hi y'all.

En slags ömsesidig beundran antar jag.
En aning (enormt) pretentiöst jajaja i know, men samtidigt jävligt fint.


I ALLA FALL.


Nu är det galaperiod.
Den bästa fucking perioden på året. (Om man har ett rätt tråkigt liv, vilket jag i och för sig inte har, jag är ju helt sjukt flashig och jag massa HAPPENINGS hela tiden, men den är en big deal ändå).

Och missade ni Guldbaggegalan, vilket ni förmodligen gjorde eftersom ni tittade på typ Extreme Home Makeover (eller läste modebloggar istället LINN OCH EMMA KÄNN ER JÄV LIGT TRÄFFADE) istället för svt vill jag bara göra min.. ja, samhällsbloggplikt och informera er om vad ni ska tycka.

1. CECILIA FRODE. Man vill ju bara bli lesbisk. Hon höll den i SÄRKLASS (enda, egentligen) roliga presentationen. Okej, Michael Segerström gjorde ett imponerande tappert försök också.

2. Bästa film. Liksom. Vad håller ni på med. De ofrivilliga prislös. SKANDAL I tell you.

3. Parodin på Roy Andersson. Sjukt kul. On point. Stor komedikonst, som min pappa skulle sagt.

4. Lipfint av John Ajvide Lindqvist att stanna hemma hos sin dam istället för att ta emot guldiga insekter. Det är en make, hörrni.


Det var allt, tack.