När jag sluter mina ögon och smakar
på minnet av din hud.
Salt och sött, vattendroppar,
Afrodite i sin paradisskrud.
Vi badade nakna fast det rådde förbud
Men du nog blev vi förlåtna av Gud.

Jag minns dig naken
och du höll mej vaken.
Dina skakande behag.
Stiftet på stereon sprakade;
rulla till ljusan dag.

Jag minns dig naken
när jag tänker på saken
bultar mitt blod så hett.
Hallonsaft och hammarskaft.
Halka runt i sav och svett

Jag minns dig naken,
den enda orsaken
till att jag sjunger denna sången
är att jag vill ha stålar till en tidsmaskin
och sätta på dig än en gång.

Nu är det snart 10-tal.
Brallorna är på.
Och under bärs det strumpor från Dim.
Folk ringer Trygghansa innan de sätter på.
Faxar till advokaten strax innan det går.
Själv har jag innan anmält denna låten till stim,
jag har patent på vartenda rim.

Jag minns dig naken
både frammen och baken
och guppande behag.
Dina tuttar som svalor som häckade
och häcken den var också bra.


Jag minns dig naken.
Jag minns dig naaaaaaken.

"Hör du hur det snöar?"
Som ett öronbedövande ljudlöst ljud.

Och när älskar varandra temporärt inatt bryr jag mig inte om
någonstans
att det är lördag kväll
och vi bara lyssnar på snön.


För mitt hår är långt och rakt och blondt.
För han svarar så mjukt när jag ringer.
För det står en röd läpptelefon på mitt köksbord.
För min hud är så mjuk mot andras händer.
För Chinatown finns kvar.



Hör ni hur det snöar?

Så fridfullt.

Lite som himmelen.

Såhär bra var fröken Norlin med flera.

"Jag har haft problem med att jag inte ska få tycka, så nu har jag själv flyttat reglerna. Att tycka att folk som lyssnar på Niklas Strömstedt är dumma i huvudet är inte konstigare än att folk som pratar fel är dumma i huvudet. Men det är ingen åsikt jag har som vetenskapsman, utan en fråga om estetik."

En fråga om estetik!
Hur kan man inte bara älska.
Elitismen i sin mest välformulerade form.

Samma man sågar Fredrik Lindström (han är ute och "cyklar runt på hal is med nattmössan på"), samt hävdar att alla akademiker är autister, för hade de några kompisar hade de aldrig blivit akademiker.

Detta från intervjun i dagens Metro.

Bloggen tillhörande denna Micke Parkvall med flera hittas här. (Hanna, du kommer gilla den.)

I New York Post.

Serien anspelar på en händelse där kändisapan Travis gick plötsligt till attack och fick skjutas av polis. Enligt teckningens kritiker är det en solklar jämförelse mellan USA:s förste svarta president och en apa. Eller är det bara en anspelning på den nya presidentens intelligens?

Provocerande i alla fall.
Fo sho.

Lite väl onödigt effektsökeri tycker jag.

Klart att man går omkring med känslan att folk inte tycker om en hela tiden.
Det gör alla.
Väl?


Ikväll spelar Hello Saferide i stan.

Och det är den känslan som återkommer,
om än konkurrerad av andra.

När Växjö ligger som ett vykort,
när ...
när ...
när ...
när jag börjar glömma bort hur det kändes.
(Fan)

Jag antar att jag vill bara säga

förlåt.
 

Choralaires och Raise the Roof sångbattlar under pizzakvällen hos Otts i Duluth.

Så att ni kan få en känsla, tänkte jag.

So I'll go
But I'll know
I'll think of you
Every step of
The way

And I
Will always
Love you
(oooohhh)

Bor i ett palats i Mountain Lakes.

Mobiler har dott.
Inga laddare funkar (javla volt).

Anyway.
Sista natten i Duluth.
Battre bild av amerikanare (YAAY, right?!)
Konstigt att skriva pa svenska.
Lipar fortfarande bort mitt smink av skratt. (Rex och Kamilla, fortfarande)
Alskar var gal.
Kan inte fa ihop vaskan av alla nya grejer.
Har formodligen lagt pa mig typ 3 kilo.
New Jersey om nagra timmar.

Tanker ingenting pa er eftersom huvudet ar proppfyllt av annat.

Puss.

Det ar sa dyrt med sms sa nu kor vi:

Vi far staende ovationer.
Alla ar sjukt trevliga.
Manga ar tjocka.
Jag har kramp i magen av grava skrattattacker. (Kamilla)
Vi har redan okat pa vara resvaskor med typ 10 kilo.
Jag saknar fibrer.

Puss.

Hejdå kronor. Hej dollar.
Hejdå ensamheten. Hej Kamilla.
Hejdå svenskan. Hej American accent.
Hejdå mamma. Hej vuxenheten.
Hejdå baby. Hej saknad.
Hejdå sömnen. Hej resandet.
Hejdå skolan. Hej läsa.
Hejdå bloggen. Hej distans.
(Hejdå pengar. Hej Turkiet!!!)
Hejdå kyla. Hej... kyla.
Hejdå Europa. Hej Amerika.
Hejdå Sverige. Hej USA.

(Favvis: "Du blir fast i ett modernt slags slaveri alltmedan börsnissarna runkar." och "snabbspolade där sista..")

Okej.
Så här många unika besökare som idag har jag aldrig haft.
Vem är det som har länkat?
Säg det. Sääääääg det.


För övrigt löd gårdagens finaste citat såhär.
"Jag brukar fråga henne hur det går med hennes blogg ibland. För att vara snäll. Hon blir jätteglad."

Det är det som är grejen med elitismen, Hanna.
Den är så smart att den till och med genomskådar drygheten.

Imorse sjöng jag ja må jag leva för mig själv.

Klockan är 18.05, inte ett enda paket och jag funderar på att gå och lägga mig.

Men jag klagar inte!

Förresten. Alla mina vänner.
Jag (Emma) hade en tanke på att bjuda in alla er på en marängsvisskväll (stavning på den ja). Men eftersom jag inte har nåt liv och därför ingen tid så blir det istället en imaginär marängsvisskväll.

Mille står för den imaginära marängsvissen har hon lovat.
Ni får gärna posta era imaginära tal som ni skulle hållit för min ära och leverera de imaginära skämten.
Tack.
Puss.


(Fick en kaka av Ellen. Den var dock reell.)

Tjoho tjoho tjoho!

Det firar vi med jobb och plugg och jobb och plugg och repning och lite tårta på ett hörn.

Och såklart låten som säger allt om förra årets födelsedag då jag var den enda 18-åringen i stan och jag gick med K på Deluxe och dansade till den här:



(PEEEOPLE THEY DON'T UNDERSTAND. NO GIRLFRIENDS THEY WON'T UNDERSTAND. YOUR GRANDSONS, THEY WON'T UNDERSTAND. AND ME, I AINT NEVER GONNA UNDERSTAAAAAND.)

Michael Moores tacktal på Oscar-galan 2003 efter att ha vunnit för Bowling for Columbine.

Här.

Hade det varit idag så vet ni ju alla (nåväl, inte alla) att han hade blivit superhyllad, folk hade ställt sig upp och skrikit "OBAMAAAA!" och Moores rygg hade blivit sönderdunkad på efterfesten. Detta eftersom det är Hollywood och inte södern vi snackar om.

Men efter som detta var -03 så blir Moore självklart totalt utbuad. Observera att många först ställer sig upp och applåderar, men när han börjar kritisera kriget är det få händer som klappar och få leenden som fortfarande les. Huvudskakandet och buandet övertar.

Pinsamt, PINSAMT, nu för kändisarna som i bild visar sitt missnöje.


(Idioter.)